HAN SOM KAN HJÄLPAJag hade precis gått upp och satt mig vid perrongen vid Brommaplan. Jag väntade på en kompis som skulle komma och hälsa på. Lite hungrig var jag, så jag tuggade på några cocosprickar. Allt var som vanligt.
Plötsligt fick jag syn på honom. Jag höll på att sätta chokladen i halsen. Först trodde jag att jag såg i syne, för ingen annan tycktes se honom. Ja, det var det vanliga: alla portföljgubbar och plisserade tanter som skulle hem med Ekeröbussarna, som stormrusar utför trapporna; det var snoriga skolglin och tuffa högstadieungar som spände sig för varann; en och annan pensionär kom stultande fast de brukar inte vara ute den där tiden, det är för stressigt för dem; några hemmapappor i skinnjackor styrde breda barnvagnar mot hemmet. Det fanns alla sorters människor där, släta och rynkiga; jeansblå, grå och blommiga, men INGEN AV DEM SÅG HONOM! Det var bara helt obegripligt. Han var liten och senig och bar en enorm börda. Han hade en stor bjälke på ryggen. Det var väldigt tungt. För varje steg han tog, knäade han till, och det såg ut som han redan tömt ut sina allra sista krafter. Han höll huvudet böjt mot marken. Han var mörk, förmodligen var han invandrare, och hans halvlånga hår var trassligt och fuktigt av svett. Det hängde en kvist av någon taggig buske i håret på honom. Han måste ha rivit sig på den, för han var blodig i ansiktet. Han var verkligen mager. Sakta, sakta, gick han längs perrongen, släpande sin tunga börda. Jag kan bara inte fatta att de inte såg honom! De bara gick förbi honom, ibland stötte någon till honom, men ingen märkte honom. När han kom fram till bänken där jag satt lyfte han på huvudet och såg på mig. Han måste ha känt på sig att jag tittade på honom. Jag hade ju hela tiden undrat vem det var, jag hade ju förstått att han var annorlunda – speciell, liksom. Men när jag mötte hans blick hände någonting konstigt. Hans bruna ögon mötte mina. Det var som ett djup av frid i hans blick. Han liksom bara såg på mig helt lugnt, och det kändes som om ingen någonsin sett på mig förut: han såg bara MIG. Jag fick hela hans uppmärksamhet. Sånt går liksom inte att beskriva. Han sa ingenting, men jag förstod att han älskade mig, det var som om han visste allt om mig. Det låter inte klokt, men när jag satt där och såg på honom var det som om jag började känna igen honom. Jag trodde mig minnas hur hans röst lät, fast han inte hade sagt något. Plötsligt blinkade han till, och ett stort varmt skratt blixtrade till i hans ögon, och han log lite finurligt i mungipan. Sedan gick han. Jag satt kvar och tittade efter honom. Han såg fortfarande lika trött och lidande ut. Men jag var liksom annorlunda. Det var lugnt och tryggt inuti. När min kompis kom satt jag kvar där på bänken. Karln hade försvunnit. Jag sa ingenting. Folk skulle ju inte tro att jag var klok. Det var första gången jag såg honom. Sen dess brukar jag se honom ibland. Först trodde jag att han gick omkring där jag var, men sedan förstod jag att han brukar hållas där det finns människor. Jag har sett honom i lekparken bland mammor och barn, på Ica där jag handlar ibland, på tåget till Karlskoga och på alla möjliga ställen. En gång när jag såg AIK spela hockey fick jag se honom gå längs sargen. Till slut hade jag vant mig vid hans närvaro och jag kom på mig själv med att spana efter honom, nästan automatiskt söka honom med blicken när jag kom någonstans. Jag är säker på att han visste om att jag fanns där, fast det var inte alltid han såg på mig. Jag undrade om han visste om en massa om alla de andra människorna han mötte. Kände han dem lika väl som mig fast de inte såg honom? Jag kunde inte räkna ut varför han gick omkring sådär. Han kunde dyka upp med sin börda var som helst bara det fanns en människa där. Men varför? En dag fick jag veta det. Vi skulle gå på bio och det var mycket folk, så vi stod ute på trottoaren och väntade. Då kom han och log sitt pillemariska leende mot mig. Jag log och blinkade tillbaka mot honom. Så kände jag att någon såg på mig. Det var en spenslig flicka som stod med ett gäng kompisar alldeles bredvid oss. Hon var ljus och lite tunn i ansiktet och hade slitna blå jeans och en brun skinnjacka. Hon var lite lik min granne Tina, förresten. Hon ville se vad jag log åt och tittade mot min vän och jag blev så förvånad att jag höll på att trilla baklänges. HON SÅG HONOM! Jag var alldeles säker, för hennes ansiktsuttryck förändrades. Hon såg lite skygg ut och gick ett par steg emot honom. Då stannade han och lyfte sin blick och såg på henne, Jag visste ju hur det kändes, och jag var glad för hennes skull. För hans med, förresten. Det kan ju inte vara så kul att gå omkring och aldrig märkas, liksom! Plötsligt såg jag att den här tjejen hade en stor säck på ryggen, en brun jutesäck var det visst. Den var alldeles full av hemska grimaser och fula ord och stygga tankar och små svarta hopknölade papper. Jag såg det, för den gled upp och litegrann ramlade ut. Jag blev lite förvånad över att hon som såg så trevlig ut gick och bar på så mycket läskiga saker. Hon tog av sig säcken och hängde den över hans bjälke. Jag blev nästan arg och tyckte att hon var känslolös, för han hade ju nog mycket att bära själv. Men han bara log och såg glad ut, och gick vidare. En strävsam man, kan man säga. Tjejens ansikte var alldeles ljust när hon vände sig om och jag visste att jag hade sett de där ögonen förut. Det lyste av HANS blick i hennes ögon! Jag kunde inte koncentrera mig på filmen. Jag hade alldeles för mycket att tänka på. Helt och hållet fattade jag inte, men jag började ANA varför han gick omkring sådär. Plötsligt märkte jag att min papperskasse var borta. Jag kan inte förklara vilken skräck jag först kände. Den var full av alla mina hemligheter, både fina och hemska. Men så insåg jag att HAN hade tagit den. Ja, någonstans i bakhuvudet hade jag märkt det, fast jag inte fattat det förrän nu. Det kändes skönt. Det fanns ingen annan människa som jag skulle ha vågat visa alla mina hemligheter, men på något sätt var jag bara glad för att han visste om dem. - Tack snälla du, viskade jag, fast så tyst att jag inte hörde det själv. Nästa dag såg jag kärringen. Hon hade ben som timmerstockar och gick som en tvåhundrakilos byggnadsarbetare. Hon hade en svart ful yllekappa, och hon såg så sur ut att jag mådde illa. Ett par grå hårtestar stack ut under mössan. Hur kan man bara se så bister ut som hon gjorde? Jag menar, här kom vi vanliga hyggliga människor och skulle klara av något ärende på posten och inte nog med att vi måste sitta och vänta ett tag, dessutom måste man titta på ett sånt beläte! Han stod i ett hörn, och kolossen stövlade rakt mot honom. -Milde tid, måtte hon inte stöta till honom, tänkte jag. Men hon tvärstannade. Hon formligen kastade sig fram sista biten. Han log. Hon slet tag i en stor mörkgrå kartong som jag inte märkt förut och ställde den vid hans fötter. Det började stinka bitterhet i hela lokalen. Fy, så det luktade! Jag kunde inte se så bra vad som hände, men han lyfte sin hand, jag tror att han slätade ut rynkorna i hennes panna. Hon gick genast mot dörrarna, nästan skolflicksaktigt lätt, och när hon gick förbi mig kunde jag inte låta bli att fråga vart hon skulle gå. - Till någon som längtar, sa hon och log vänligt mot mig. Då såg jag att hennes svarta kappa hade tunna, röda trådar invävt i tyget. Han tog människornas bördor på sig. Han bar dem. Ibland såg jag människor som bara gav honom en liten pepparburk med grälsjuka. De hade redan gett honom det svåraste. Men varför älskade han människorna så mycket att han ville gå så där, hela livet igenom och hjälpa dem att bära? Hur kunde han älska dem så mycket? Jag började titta mer och mer på folk. Och när jag såg på dem, upptäckte jag att jag ville veta mer om dem. Jag ville liksom hjälpa dem att bära. Fast vad kan man göra? Som paret jag såg i järnvägsparken. Fulla och eländiga. Sådana där människor som ingen vill se åt eller prata med. Hon vinglade runt på höga klackar och snorade och skrek. Han svor och sa hemska saker åt henne bara för att göra henne ännu ledsnare. Sen vände han på klacken och gick sin väg. Jag ville gå fram till henne och trösta, men jag vågade inte. Jag önskade att HAN hade kommit. Själv gick jag åt mitt håll. Inuti grät jag. Jag var förändrad och kunde aldrig mer bli som förr. Han hade kommit. Där i parken började jag förstå att allt hör ihop, att jag aldrig kan bli fri förrän människorna har blivit berörda och inte längre lever kärlekslösa och förnedrade. Var det så han tänkte, han som alltid gick omkring bland dem? Det hade nästan börjat skymma när jag stävade hemåt. Jag tog genvägen över kyrkogården. Det brukar vara lugnare där, ibland hör man fåglarna. Framför mig gick det någon som såg bekant ut. Jo just det, det var den där karln som bor i min trappuppgång. Jag vet att han kommer från Etiopien för en gång hittade jag ett brev med etiopiska frimärken i min brevlåda som brevbäraren råkat lägga fel. Jag la det i rätt brevlåda. Men jag har aldrig pratat med honom fast vi möts i trappan nu och då. Det var värst vad han såg trött ut. Jag undrade vad som gjorde hans steg så tunga. Han gick med huvudet tyngt mot jorden och hade händerna i rockfickorna. Då kom han. Han gick jämsides med etiopiern som inte la märke till honom. Det var en underlig syn. Deras bördor verkade vara jämstora. Jag led verkligen med honom. Det var ju så enkelt att bara ge bort säcken och sedan skulle allt bli mycket lättare. Jag är verkligen ingen som vill lägga mig i andras affärer, men rätt som det var gick jag där bredvid den svarte mannen och ryckte honom i ärmen. Jag försökte få honom att se min vän, men han ville inte. Han stirrade på mig med ett tomt och hatiskt uttryck som gjorde mig rädd. Men jag kunde inte sluta. - Snälla du, se på honom, ser du inte honom? Han kan hjälpa dig! Han slet sig loss ur mitt grepp och knuffade mig hårt. Men då vände han sig samtidigt mot den andre, som hade lyft huvudet och såg oavvänt på honom. Han blev stående fullkomligt stilla och jag såg tårar bana sig väg nerför hans svarta kinder. Så öppnade han rocken och under den hade han en automatkarbin som han slängde på marken. Hade jag vetat att han hade ett vapen under rocken hade jag aldrig vågat gå i närheten av honom! Nu började han gräva i fickorna. För varje sak han fick fram blev smärtan större. Hans tårar blev fler och gråten alltmer högljudd. Jag bara gapade. Jag kunde inte förutse konsekvenserna av vad jag gjort. Jag var som förstenad och stirrade bara på den gråtande mannen. Ur fickorna plockade han fram en blodig och sönderriven skjorta, ett par nävar gamla patronhylsor, en stor kniv, en bucklig konservburk utan lock, ett rep med en hängsnara, ett par knöliga fotografier av två män och hela tiden snyftade han djupt. Det tycktes aldrig ta slut. Den andre såg på honom med sin kärleksfulla blick, såg honom få fram några lortiga trasor och ett knippe halm ur innerfickan. Till slut blev han stående. Han förde tveksamt handen mot bröstfickan på skjortan. Gråten hade stannat av, men jag kommer aldrig att glömma hans ansiktsuttryck. Sorgen gjorde att han nästan inte kunde andas. Hans hand darrade när han tog fram ett suddigt fotografi. Det föreställde en ung familj: man och hustru och två allvarliga små barn. När han försiktigt lagt det ovanpå högen av gamla saker stod han bara och blundade. Jag vände mig tårögd mot honom som kan hjälpa. Han såg uppskattande på mig. Blicken föll rakt ner i mitt hjärta och exploderade i glädje. - Bra gjort, sa han med ett brett leende. Kerstin Wallin, 1989 |