Pingstdagens predikan
Text Joh 7:37-39 Se Emelie Lau presentera sin predikan i en video. Det fanns en gång gammal kvinna som blev känd för sin levande tro och sin nära relation till Gud. När hon blev ombedd att berätta sin livshistoria och om sin vandring med Gud så berättar hon att större delen av sitt liv har hon haft en frusen tro. En tro som i unga år var varm och innerlig. På grund av tidsbrist försattes den i ett viloläge tills dess att hennes livssituation förändrades och hon fick tid att återupptäcka, fördjupa och leva ut sin tro på ett alldeles speciellt sätt. Kanske kan vi känna igen oss i hennes berättelse, i alla fall delvis. Det kan finnas perioder i livet då det upplevs som att tron får gå på sparlåga och kanske till och med försätts i ett viloläge för ett tag. Pingstens bibeltexter påminner oss på olika sätt om Guds osynliga närvaro mitt ibland oss. Oavsett hur vi själva upplever det för tillfället så är den helige Ande, alldeles nära. Varje år läses alltid Johannesevangeliet 7:37-39 och Apg 2:1-11. Det finns säkert olika anledningar till varför just dessa texter blir lästa år efter år. I båda texterna är den helige Ande central men det är på olika sätt. Det finns ingen motsättning mellan dessa texter utan det är nog snarare två perspektiv om vad pingsten handlar om. Det som är synligt hänger oftast ihop med vad som sker i det inre. Det som händer lärljungarna på pingstdagen och som beskrivs i Apg 2 är något som är synligt. Den helige Ande fyllde dem och de kunde tala olika språk så att de som var samlade där den dagen kunde förstå Guds stora gärningar på sitt egna språk och på sina egna villkor. Men vad Jesus säger om sig själv i Joh 7, som den som ger levande vatten det handlar om det som sker i en människas inre när han eller hon tar emot den helige Ande och gör sig tillgänglig för Guds verk i livet. Första halvan av 2020 har varit och är speciell. I pandemins spår är ingenting som vanligt och mycket ställs på sin spets. Vi har gått igenom en fasteperiod som verkligen fick oss avstå och att träna oss i att omprioritera vardagen i omtanke för vår medmänniskas bästa som kanske bäst fångas in i ordet solidaritet. Påskens budskap om lidande, död, liv och hopp har landat på ett annorlunda sätt för oss flesta kan jag tänka. Pingsten 2020 likaså. Budskapet om den allsmäktige Guden som är närvarande i varje människas liv genom den helige Ande kan ge ett speciellt djup i en tid då distansering och osäkerhet präglar tillvaron. Enligt kyrkoåret står vi nu på gränsen mellan två tider. Påsktiden som har präglats av glädje och tacksamhet och nu trefaldighetstiden som för oss in i en period av fördjupning och ett växande i tron. Det är pingstens högtid som markerar detta skifte, denna övergång där påskens händelser och budskap om ett nytt liv i Kristus blir till en praktisk verklighet då den Helige Ande kommer, till hjälp för oss alla. Berättelsen om den gamla damen med den vilande tron hjälpte mig att välja perspektivet för denna predikan. Just i år lämnar vi de synliga stordåden till förmån till det som inte alltid syns men som känns desto mer. Bilden av Jesus som ställer sig upp och börjar tala gör intryck. I en situation då många söker, riktning, svar och kanske till och med sanning så finns Jesu uppmaning; är någon törstig, kom till mig och drick. I ett läge där många söker något mer än vad enbart ögat kan se, så får inbjudan om att tro på Jesus för då kommer livets vatten att strömma i ens inre ha en speciell tyngd och attraktionskraft. Jag tänker att det nog inte är så stor skillnad mellan de som hörde Jesus den dagen och på oss som får läsa om det i efterhand. Jesus inbjudan gäller även oss. Erbjudandet om att komma och ta emot den helige Ande begränsas varken av tid eller rum. Orden komma och tro är centrala i textstycket som sådant. På något sätt bestämmer dessa ord riktningen för hur saker och ting ska ske. Det är vi som måste ta första steget men när vi väl har gjort det så tar Jesus över och vi får vara dem som tar emot. Jag undrar hur många som hörde honom den dagen som kom fram för att höra mer. Jag undrar vad samtalen handlade om men det får vi aldrig veta. Texten säger ingenting om dessa livsviktiga samtal. Men kanske är det något liknande som kvinnan vid Sykars brunn hade med Jesus och som vi kan läsa om i Joh 4. Det samtalet handlade om hennes liv utifrån ett sanningens perspektiv. Det handlade också om hennes tro och längtan. Och om en Gud som väntar in henne och som ser på henne med kärlek, ger förlåtelse och en ny livsomständighet. Tveklöst är att det samalet förändrade henne. Jag tänker att de människor som hörde Jesus och som kom fram till honom för att veta mer fick också vara med om något förvandlande. Uppenbart var ju att det väntade och längtade efter Messias. Vill gärna också tänka att det var något liknande den gamla kvinnan fick vara med om när hon väl fick tid för den tro som hade gått i viloläge. Kanske upplevde hon hur Gud satt och väntade på henne, hur Jesus bjöd in henne att få dricka och låta Guds Ande få strömma igenom henne på nytt, väcka hennes inre till liv. Hur är det med oss. Det är uppenbart att Joh 7:37-39 uppmuntrar till självreflektion. Frågor som kommer upp hos mig är för det första om jag törstig och isåfall på vilket sätt. Kan jag sätta ord på min törst och kan jag formulera den längtan som finns inuti mig? Hur ser mitt liv ut egentligen? Vad blev av, vad blev inte av och vart befinner jag mig nu? Kort och gott vad är det för strömmar som har sinat och som kanske till och med torkat ut. Och kanske det mest smärtsamma insikten av dem alla – är det så att min tro eller delar av den har försätts på paus av livets alla måsten? Även om vi kan uppleva att tron har fastnat och att det kanske till och med är försent att väcka tron till liv igen så stämmer inte det. Det är aldrig försent. Jesus poängterar att det vatten som han ger skapar strömmar av liv inuti oss och att dessa strömmar är något pågående. Under alla måsten och tidsbrist så finns den levande tron. Den helige Ande vill inget hellre än att väcka upp de delar som pressats ner av livets omständigheter. Bilden av Jesus den dagen som säger, kom alla som törstar, ger tröst och det ger ett hopp om att det som vi längtar efter av fördjupning och en levande tro faktiskt är något som vi kan få. Ja, som rentav redan existerar. Detta eftersom den helige Ande är här. Gud är mitt ibland oss. Det som vi behöver göra är att ta steget i riktning mot Jesus och tro på det han säger sig vara. Att han är allt: vägen sanningen och livet. Allt det andra är Guds verk i oss. Låt oss ta emot Herrens Välsignelse. Herren välsigne oss och bevare oss. Herren låte sitt ansikte lysa över oss och vare oss nådig. Herren vände sitt ansikte till oss och give oss frid. I Faderns och Sonens och den heliga Andens namn. Amen. Emelie Lau, pastor i Betelkyrkan, Umeå. Ordineras vid Equmeniakyrkans kyrkokonferensen i sept 2020. Medlem i Uppsala Baptistförsamling 2009-2014. |