Blomman som vittnar om bön Predikan på bönsöndagen den 17 maj 2020 Förr i världen, innan vetenskap och medicin fanns, var människor hänvisade till att läsa i naturen. Den traditionen var så stark på 1700-talet att Carl von Linné kallade naturen för Livets bok där man kunde se Gud på ryggen. Det som människor läste och såg i naturen var Guds spår i växterna. Människor räknade med att Gud hade utformat blommorna med ett tecken till vad de kunde användas till för människans bästa. Det kallades för signaturlära. Man måste komma ihåg att det för riktigt länge sedan inte fanns några mediciner eller några apotek. De flesta människor var hänvisade till det stora antal kemiska substanser som finns i växtriket för att söka bot för olika sjukdomar. Enligt signaturläran användes blåsippans blad, som ju är formad som en lever, till leversjukdomar. Det är därför blåsippans vetenskapliga namn är Hepatica, från latinets hepar som betyder lever. Vidare använde vi nordbor blåklint mot åkommor i våra blå ögon. Blåklinten ser ju ut som en blå iris. Och blodrot med sin röda rot användes mot allehanda blodsjukdomar. Det finns många, många fler exempel. Växternas medicinska egenskaper är nog så viktiga, men blommor kan också sjunga Guds lov och ge sitt eget vittnesbörd om Herren. På ängen ringer blåklockan sin lovsång om Jesus Kristus i sommarvinden. I den tropiska passionsblomman ser vi hela passionsberättelsen inristad i kronblad, ståndare och pistiller. Rosen, med sina fem röda kronblad, vittnar om Kristi fem sår och Guds oändliga kärlek på korsets stam. Idag är det bönesöndag, och man kan fråga sig om det finns någon blomma som bär vittnesbörd om bönen. Ja, det finns en - rätt oansenlig och liten. Hon är älskad av alla, plockad av många och en kär gåva till en vän. Hon är lite tillbakadragen och gör inte så mycket väsen av sig. Det är den lilla blyga, blå blomman förgätmigej vi ska bjuda upp i predikstolen. Kanske har du sett förgätmigej på flera platser och funderat över varför de har olika stora blommor? Det är för att det finns nio arter i Sverige. De är så lika varandra att Linné såg dem som en enda art. Den art som idag kallas äkta förgätmigej växer i fuktmark och vid sjöar och har lite större blommor som är himmelsblå med en gul ring längst in. Det är nog den vackraste arten. Vad denna blomma kan lära oss hänger ihop med dess namn, förgätmigej, ett äldre sätt att säga: glöm mig inte. På flera språk heter den likadant. Blommans engelska namn är Forget-me-not och på tyska heter den Vergissmeinnicht. Det ovanliga namnet kommer från Italien och har sitt ursprung i en italiensk legend som härstammar från 1400-talet och lyder så här i översättning: "På den tredje skapelsedagen gav Vår Herre liv åt alla träd alla buskar och alla örter. När han namngivit dem alla – alla utom en liten blå blomma, viskade denna blygt: "Non ti scordar di me" (glöm mig inte). Vår Herre hörde den lilla blå blommans viskning och svarade: "Så må din blyga bön bli ditt namn"." På italienska heter förgätmigej också mycket riktigt än idag Nontiscordardime. De där orden "Glöm mig inte!" har många av oss ropat högt eller viskat tyst i våra hjärtan när det känns som om Gud är långt borta. Det kan komma riktigt mörka stunder i livet då vi känner oss ensamma, förbisedda och rädda. Gud, glöm mig inte! Vi är inte ensamma om att känna så, varken idag eller genom tiderna. En historisk person som har uttryckt en djup känsla av ensamhet är David. Kung Saul och David var vänner, men Saul greps av galenskap och svartsjuka och ville döda David, som gömde sig i en grotta (1 Sam 16-24. Han var livrädd och kände sig övergiven. Några av våra vackraste psalmer i Psaltaren skrevs i den grottan. Psalm 57 För körledaren. Ett kväde av David när han var i grottan, på flykt undan Saul. Förbarma dig, Gud, förbarma dig! Jag flyr till dig, i dina vingars skugga tar jag min tillflykt tills faran har dragit förbi. Jag ropar till Gud den Högste, till Gud som gör gott mot mig. Han sänder mig hjälp från himlen när mina förföljare smädar mig. Gud visar sin godhet och trofasthet. Jag ligger mitt ibland lejon, glupska på människokött. Deras tänder är spjut och pilar, deras tungor är skarpa svärd. Visa din höghet i himlen, o Gud, och din härlighet över hela jorden! De lade ut ett nät för mina fötter och en snara för min hals, de grävde en grop åt mig men föll själva däri. Davids sånger är gripande och utstrålar ångest och stor ensamhet, men det som utmärker Davids sånger är att han alltid på slutet vänder sig till Gud: Mitt hjärta är redo, Gud, mitt hjärta är redo, jag vill sjunga och spela. Vakna, min själ, vakna, harpa och lyra, jag vill väcka morgonrodnaden. Jag vill tacka dig, Herre, bland folken, jag vill sjunga ditt lov bland alla folk. Ty till himlen når din godhet, till skyarna din trofasthet. Visa din höghet i himlen, o Gud, och din härlighet över hela jorden! Psalm 42 I psalm 42 talar David så vackert om sin längtan efter Gud: Som hjorten längtar till bäckens vatten, så längtar jag till dig, o Gud. Jag törstar efter Gud, efter den levande Guden. När får jag komma, när får jag träda fram inför Gud? Tårar har blivit min föda dag och natt. Ständigt frågar man mig: "Var är din Gud?" Den här psalmen är otroligt vacker. Läs gärna hela psalmen i Psaltaren. Den rymmer även en mycket stark bild, som jag tolkar som en bild av bön i djup ångest: Djup ropar till djup i dånet av dina forsar. Alla dina brottsjöar slår samman över mitt huvud. Även denna psalm avslutas med att David riktar blicken mot Herren och mot det hopp som endast Gud kan ge oss: Varför är du tyngd av sorg, min själ, och full av oro? Sätt ditt hopp till Gud! Jag skall åter få tacka honom, min räddare och min Gud. Att David sätter sitt hopp till Herren är något som är en stor tröst och en vägledning för oss när vi känner att tillvaron är svår. Vi vänder blicken mot Guds son, som föddes av Maria i ett stall i Betlehem. En av hans första gåvor var myrra, en symbol för hans kommande lidande och död. Och vi vet att även Guds son, Jesus, fick uppleva den djupa ensamhet som känner ångest och nöd genom hans rop på korset "Eli, Eli, lema sabaktani", Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Vad vi än upplever i våra liv vet Jesus hur det känns. Han har burit våra smärtor, vår ängslan, vår ångest, vårt mörker. Han vet hur vi känner. Han har gått före oss och vet vad ensamhet är. Han är vår tröstare och han säger till oss som är i nöd: Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket. Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade. (Matt. 5:3-4) Vad vi lär oss av legenden om den lilla himmelsblå blomman är att Gud inte glömmer någon. Han hör den minsta, viskande bön och han glömmer aldrig dig, inte ens om du vandrar i mörker och djupaste nöd. Med den vissheten kan vi rikta blicken mot Kristus, uttala alla våra böner och vila trygga i Hans famn. Döden är uppslukad och seger vunnen. Du död, var är din seger? Du död, var är din udd? Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen. Men Gud vare tack, som giver oss segern genom vår Herre Jesus Kristus! (1 Kor. 15:54-57) Mariette Manktelow |