|
Guds mäktiga verk
Text: Luk 1:26-38 I den sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd från Gud till en ung flicka i staden Nasaret i Galileen. Hon hade trolovats med en man av Davids släkt som hette Josef, och hennes namn var Maria. Ängeln kom in till henne och sade: ”Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig.” Hon blev förskräckt över hans ord och undrade vad denna hälsning skulle betyda. Då sade ängeln till henne: ”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut.” Maria sade till ängeln: ”Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man.” Men ängeln svarade henne: ”Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son. Elisabet, din släkting, väntar också en son, nu på sin ålderdom. Hon som sades vara ofruktsam är nu i sjätte månaden. Ty ingenting är omöjligt för Gud.” Maria sade: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.” Och ängeln lämnade henne. Vem är Gud? Vad tror jag är möjligt för Gud? Hur skulle jag beskriva Gud? Jag vet inte vad ditt svar på frågorna skulle vara. Men jag vet att i mitt liv har svaren varierat och ändrats med tiden och det fortsätter att förändras. Vår gudsbild är inget statiskt. Det är något som påverkas av vad vi är med om, hur vår relation med Gud utvecklas och människor vi möter. Det går att beskriva Gud med många olika bilder men ingen bild kommer kunna ge en fullständig beskrivning av Gud. Däremot är det alla olika pusselbitar till att förstå vem Gud är lite mer. På samma sätt när vi sätter oss tillsammans och beskriver Gud för varandra har vi olika pusselbitar. Vi har sett olika saker. Tillsammans med våra kristna syskon i andra kyrkor får vi lite andra pusselbitar. Men hur många pusselbitar som finns vet vi inte. Men genom samtal kan vi bredda vår gudsbild. Om vi är villiga att lyssna och reflektera över det vi hör. Några delar som vi kan möta i bibeln är att Gud är: helig, kärleksfull, god, skapare… Om vi plockar bort en del av detta så blir det en helt annan Guds bild. Vissa av dessa påverkar vad vi tänker är möjligt för Gud. I dagens text vi hörde möter vi en bild av Gud där inget är omöjligt för honom. Maria som var en ung flicka, troligen någonstans 12-15år. Men med en övertygelse att om Gud säger detta då är det sant och det kommer kunna ske. För Gud är ingenting omöjligt. Hon överlåter hela sitt liv åt honom fast hon vet att det kommer påverka henne inte enbart de nio månader hon bär barnet utan för hela livet. Det kommer påverka hennes sociala status i samhället. Kanske skulle det även resultera i att Josef bröt trolovningen, vilket skulle vara en skam för Maria. Nu vet vi att Josef också fick ett besök av en ängel och att han stannade vid Marias sida. Att även Josef var beredd att ge detta för Gud. Maria och Josef levde i en tid där man var villig att höra vad Gud har att säga. Att därför lyssna till Gud var inget konstigt, och hur det skedde var sekundärt bara man lyssnade till honom. Maria lyssnade till Gud i texten. Hon tog emot ett löfte från Gud. Det är något vi ofta möter i berättelser i bibeln. Men hur är det med oss idag? Lyssnar vi idag till Gud och de löften han ger oss? Eller har vi stängt Gud ute? Vi lever idag i en värld med väldigt mycket brus, det är hela tiden något som pockar på vår uppmärksamhet. Något som vill berätta för oss att vi behöver göra ett val. Det är lite som att lyssna på en radiokanal som inte är helt kalibrerad utan det brusar lika mycket eller mer än det man vill lyssna på. Det vi gör med radion då är att justera frekvensen för att få in en bättre signal och höra bättre. Om vi idag upplever att vi inte hör Gud kanske vi behöver göra samma sak med våra liv. Vi behöver kalibrera in Guds frekvens. Stänga av annat brus runt oss för att få utrymme att höra Gud. Ta tid för att fokusera på Gud. Men det kan också handla om att öppna våra ögon för vilka signaler Gud sänder till oss. Vi kanske har en bild av hur Gud kommer tala till oss. En bild vi ärvt av hur andra har hört Gud eller en bild utifrån hur vi har hört Gud tidigare i våra liv. Men där det kanske är så att Gud försöker säga något på ett annat sätt nu. För min del har det ibland hjälpt att dela med någon vad jag söker svar på från Gud och där den personen kan se hur Gud har talat till mig utan att jag sett det. Ibland har det hjälpt att höra andra dela hur de har hört Gud. När Maria hade hört Guds löfte så litade hon också på att han skulle hålla det. Hon ställde sig villig att vara en tjänarinna och göra det Gud sa åt henne att göra. Vad gör vi när vi hör Guds löften idag? Är vi beredda att ge upp vad vi själva planerat för att göra det Gud ber oss om? Jag tror att för många är svaret, det beror på vad Gud säger. Då är vi tillbaka till vem är Gud? Vad är vi rädda för att han ska be oss om som gör att vi säger att vi är redo att göra det. I mitt liv har jag märkt att Gud har utmanat mig när han bett mig om saker. Det har utmanat vad jag tror om mig själv, vad jag tänker är möjligt. Men det har alltid funnits något i mig som längtat åt det hållet Gud bett mig att gå, men det är inte alltid jag själv skulle tänkt tanken. Men Gud har lovat att vara med oss och finnas där när vi går. Han lämnar oss inte och Gud håller sina löften. Han kommer utrusta oss för uppdraget och han kommer finnas med oss i det. Maria levde i en full tillit till Gud, att det han sagt och lovat var gott. Att det hon kunde tänkas vara rädd för skulle ske inte bli så hemskt. Hon litade på honom. Jag tror att vi ofta här i Sverige behöver utmana oss att våga lita lite mer. Att våga gå ur båten och gå på vattnet och se om det bär. När Gud kallat på oss att kliva ur båten, när han har sagt sitt kom. Det är så lätt att vi stannar kvar i vår komfortzon och istället väntar på ett tydligare tecken. Något tydligare som signalerar att det är dags att gå. Men vad är det då vi väntar på? Gud är mäktig och han kan göra stora under. Men vi behöver också börja gå de små stegen på vägen han leder för att när vi sen vänder oss och sneglar bakåt se det stora. Jag upplever att oftast är det inte i stunden som det känns särskilt stort utan det är först efteråt jag kan se hur mäktigt Gud har verkat. Han är med i alla de små stegen vi tar, varje steg leder framåt och vidare. Efter en tid kan vi se hur många steg och hur långt vi kommit. Maria åker till Elisabet för att träffa henne. Elisabet som det också var omöjligt för att bli gravid, på grund av hennes ålder. Men som nu också väntade barn. Elisabet som var betydligt äldre än Maria men nu väntade de båda barn. Vi hör i texten hur barnet i Elisabets mage sparkar till och Elisabet gläds och välsignar Maria. Maria och Elisabet som bär på olika kallelser i sina liv. Maria som blivit med barn oväntat och tidigt, Elisabet som väntat hela livet på att bli med barn och nu äntligen var med barn. Det är lätt att tänka sig att det skulle finnas ett mått av avundsjuka hos Elisabet över att Maria väntade barn. Men vi förstår i texten att när de möts bekräftar Elisabet snarare Marias kallelse. Elisabet som vandrat längre på livets väg får lyfta Maria och stötta henne inför det som väntar henne. Tänk att de som vandrat längre på livets väg med Gud får uppmuntra yngre. Tänk att yngre får vända sig till äldre när kallelsen känns stor och svår. Jag tror det mötet är oerhört viktigt. Gud kallar oss först och främst till sig och sen ut på äventyr med honom. Några får kallelsen till lärare, några läkare, några snickare och så vidare. Men att vi får mötas och samtala om detta med varandra tror jag är värdefullt. För Gud finns inte gränser i vem han kallar utan gränsen sitter i vårt svar. Är vi beredda att säga som Maria: jag är en herrens tjänarinna/tjänare, må det ske med mig som du har sagt? Vad hindrar oss annars från att säga det ja:et till Gud? Sara Klintemyr |
|
|
