Apostlagärningarna kapitel 19
Predikan 24 maj 2020 Veckans text är Apostlagärningarna kapitel 19 där Paulus är ute på sin tredje missionsresa, vilken beskrivs i Apg. 18:23-21:16. Han reser från Antiokia i nuvarande Syrien och igenom Mindre Asien (nuvarande Turkiet), Makedonien och Grekland för att komma tillbaka till Mindre Asien och stanna omkring tre år i Efesos, för att sedan resa till Jerusalem där han blir fängslad. Veckans text, Apg 19, utspelar sig i Efesus och talar om mycket; vi möter dopfrågor och Anden, förkunnelse och motstånd, vi möter trolldom och tecken och under, vi möter förkunnelse och omvändelse, motstånd och upplopp. Det krävs flera predikningar för att tala om allt detta. Jag vill fokusera på något som är viktigt för det kristna livet och som präglar hela Apostlagärningarna, nämligen Anden. Jag kommer även att beröra trolldom i relation till tecken och under samt det motstånd som evangeliet möter. Anden vv. 1-7 Medan Apollos var i Korint kom Paulus ner till Efesus, sedan han rest genom höglandet. Där träffade han några lärjungar, och han frågade dem: "Tog ni emot den helige Ande när ni kom till tro?" De svarade honom: "Nej, vi har inte ens hört att den helige Ande har blivit utgjuten." Då frågade han: "Vilket dop blev ni döpta med?" De svarade: "Med Johannes dop." Paulus sade: "Johannes döpte med omvändelsens dop och uppmanade folket att tro på den som kom efter honom, det vill säga på Jesus." När de fick höra detta döptes de i Herren Jesu namn. Och när Paulus lade händerna på dem, kom den helige Ande över dem, och de talade med tungor och profeterade. Tillsammans var det omkring tolv män. (SFB) Här möter Paulus några som betecknas lärjungar. Vi ser att Paulus blev fundersam över deras tro då de verkar sakna något. De vet inte att Helig Ande blivit given till de troende och verkar inte heller veta att Johannes Döparen talade om att tro på Jesus. Vilka var de? Var de lärjungar? I så fall till vem? Till Johannes Döparen? Till Jesus? Vi får inte veta och Paulus verkar inte bry sig om detta utan ger dem istället det de saknar: Ett dop till Kristus Jesus samt lägger händerna på dem och de får Anden. Det viktiga är inte deras bakgrund utan att de vill tro och låta tron prägla sina liv. Vad dopet beträffar är detta enda gången i Nya Testamentet där de påbjuds omdop och verkar vara ett udda fall som inte passar in i någonstans. Vi ska inte göra någon dopteologi av ett undantag som detta. Det enda vi kan konstatera är att de inte blivit döpta till Kristus och att Paulus inte anser deras dop vara riktigt. Nu till Anden. Anden är många gånger förknippad med kraftgärningar, med helanden, med profetior och annat vi inte normalt kan göra. Det finns en annan aspekt av Anden som är helt fundamental för det kristna livet, nämligen helgelsen. Det som ofta får apostlarna att skriva breven i Nya Testamentet är bristen på helgelse hos de troende. Det tydligaste exemplet på detta finner vi i 1 Kor där kraftgärningarna finns i rikliga mått men där helgelsen saknas. Det är bristen på helgelse som få Paulus att tillrättavisa dem. Andens viktigaste och största roll i våra liv är att forma oss, att förvandla oss till att bli lika Jesus. Anden är även förknippad med livet, och jag vill börja där innan jag går vidare med helgelsen. Första gången i Bibeln vi möter Anden i samband med människan är i 1 Mos 2:7 där Gud blåser in Ande i människan så att hon börjar leva. Det är Guds Ande som håller människan levande – ingen Ande inget liv. Detta gäller för alla människor, troende som icke troende, judar som hedningar; alla människors liv bärs upp av Gud. Lite senare, i 1 Mos kap 6, läser vi om hur människornas ondska växte på jorden och att Gud inte låter sin Ande vara kvar i dem för alltid på grund av denna ondska. Det är människornas synd som får Gud att ta tillbaka sin Ande. Anden ger liv åt människan på två sätt, först på ett allmänt som gör att vi kan andas, som får hjärtat att pumpa blod, etc. Sedan även på ett inre, ska vi kalla det, ”andligt” sätt, där vi har vår relation med Gud och där då det, ska vi kalla det, ”riktiga” livet finns. Låt oss titta på ett ställe i Efesierbrevet för att belysa detta. Efesierbrevet 2:1-5 Också er har Gud gjort levande, ni som var döda genom era överträdelser och synder. Tidigare levde ni i dem på den här världens vis och följde härskaren över luftens välde, den ande som nu är verksam i olydnadens söner. Bland dem var vi alla en gång, när vi följde våra syndiga begär och gjorde vad köttet och sinnet ville. Av naturen var vi vredens barn, vi liksom de andra. Men Gud som är rik på barmhärtighet har älskat oss med så stor kärlek, också när vi ännu var döda genom våra överträdelser, att han har gjort oss levande tillsammans med Kristus. Av nåd är ni frälsta. En människa kan leva syndigt och då ha ett liv i vanlig bemärkelse; hon andas och hjärtat slår. Detta liv är dock dött i andlig bemärkelse (v. 1). Men när tron på Kristus kommer blir detta döda liv levande (v. 5) Det är detta liv som apostlarna talar om när de predikar och skriver breven i Bibeln; det är detta ”andliga, riktiga” liv som Anden leder oss till att leva. Nu, som du förstår, har jag kommit in på helgelsen. Jag tror vi ofta ”förandligar” livet med Anden, d.v.s. sätter de spektakulära aspekterna av det i förgrunden och glömmer att Anden vill forma oss till att avspegla Gud. Jag vill inte förminska kraftgärningar gjorda i Andens kraft, nej, men tyvärr talar vi om tecken och under då vi talar om Anden och missar lätt att det är Anden som formar oss och gör oss lika Kristus. Jag tar två exempel på att Anden formar oss från mitt eget liv. Innan jag kom till tro på Kristus hade jag ett väldigt ovårdat språk, jag hade även en nedlåtande syn på människor som var hemma då de fick en svår förkylning. (Tja… man kan ju undra hur jag tänkte egentligen.) Ok, kort tid efter att jag kommit till tro blev jag givetvis väldigt förkyld och fick stanna hemma (Gud har humor). Lite senare förstod jag att detta var Herrens sätt att tala om för mig att jag hade en helt felaktig attityd gentemot en del människor. Jag började även inse att jag med mitt ovårdade språk spred en dålig atmosfär kring mig som stötte bort människor. Vad var detta? Jag hade helt enkelt börjat förstå att det finns ett annat liv än det vanliga och detta andra liv är det jag vandrar med Herren; jag hade tagit mina första steg på helgelsens väg. I denna genomgång av Apg 19 har vi även läst från Efesierbrevet och det passar ju bra då Paulus befinner sig i Efesus. I Efesierbrevet stöter vi på ett enkelt ord som är lätt att missa, ordet därför. Vi har det i 2:11, 3:1, 13, 14, 4:1, 17, 18, 25, 5:17 och kanske på andra ställen också, jag har inte räknat exakt. Detta lilla ord knyter ihop två stycken och för tanken från det första vidare till det andra. Jag brukar säga att Efesierbrevet har två delar, den första har en teoretisk undervisning och den andra en praktisk tillämpning. Den andra, tillämpande, delen börjar i 4:1 och innehåller ett sådant därför. Jag uppmanar er därför, jag som är en fånge i Herren, att leva värdigt den kallelse ni har fått. Var ödmjuka och milda på allt sätt. Visa tålamod och ha fördrag med varandra i kärlek. Var ivriga att bevara Andens enhet genom fridens band: en kropp och en Ande, liksom ni kallades till ett hopp, det som tillhör er kallelse, en Herre, en tro, ett dop, en Gud som är allas Fader, han som är över alla, genom alla och i alla. Vers 2 säger att vi ska vara ödmjuka, milda, tålmodiga och fördragsamma med varandra. Detta är ofta svårt och kanske ibland omöjligt. Ordet därför i vers 4:1 knyter samman detta med det som sagts tidigare, och där läser vi Jag ber att han i sin härlighets rikedom skall ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin Ande, och att Kristus genom tron skall bo i era hjärtan och ni skall bli rotade och grundade i kärleken. Ni skall då tillsammans med alla de heliga kunna förstå bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek, som går långt utöver vad någon kan förstå. Så skall ni bli helt uppfyllda av all Guds fullhet. Han som förmår göra långt mer än allt vi ber om eller tänker, genom den kraft som mäktigt verkar i oss, honom tillhör äran i församlingen och i Kristus Jesus, genom alla släktled i evigheternas evighet, amen. Den första delen av Efesierbrevet (kap 1-3) talar om för oss att Kristus Jesus är den som för oss till liv, han bryter ner det som skiljer människor, gör oss till arvingar av Guds Rike och för oss fram till härlighet och fullhet. Det är med detta i ryggen som vi uppmanas till att vara ”ödmjuka, milda, tålmodiga och fördragsamma med varandra” i vers 4:2. Det är med Guds Ande vi kan vandra på denna väg och bli mer och mer ”ödmjuka, milda, tålmodiga och fördragsamma med varandra”. Detta sker inte över en natt. Paulus skriver ju till människor som redan tror på Kristus men behöver ändå uppmana dem att vara ”ödmjuka, milda, tålmodiga och fördragsamma med varandra”, tydligen var de inte det. Eller att det inte passar sig med fräckt och oförnuftigt prat och tvetydiga skämt, i vers 5:4. (Här kommer väl mitt ovårdade språk in, även om det mest var svordomar jag hävde ur mig och inte tvetydiga skämt.) Vi kan se utifrån Jesu ord att Anden är med i helgelsen hos en människa. ”Men jag säger er sanningen: Det är bäst för er att jag går bort. Ty om jag inte går bort, kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går bort, skall jag sända honom till er. Och när han kommer, skall han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom” (Joh. 16:7-8). Det är Anden som överbevisar om synd. Helgelsen är en vandring bort från synd till helighet; bort från att först se sig själv till att först se Kristus och min nästa, från ett dött liv till ett levande. Innan jag avslutar denna del av Anden vill jag nämna två saker till. Det första gäller ett uttryck som kan vara svårt att förstå, ”vandra i Anden”. Vi finner det i Gal 5:16. Det handlar inte om att bära fram kunskapens ord till människor eller att bota sjuka (även om vi gärna kan göra det). Det står i ett sammanhang som handlar om helgelse; om att Anden och köttet d.v.s. min själviskhet står emot varandra. Det som följer efter detta uttryck ”vandra i Anden” handlar om köttets gärningar och Andens frukt; att låta köttet, d.v.s. själviskheten dö på korset och att istället följa Anden till helgelse. Det andra är att vandra i Anden inte heller är att känna en viss känsla, att alltid vara glad eller så. Under en tid då jag var student var jag väldigt trött på många sätt. Jag kände ingen glädje till någonting, mitt böneliv var torrt och ointressant, orden bara försvann. Ändå studerade jag teologi, jag läste vid ett seminarium där man utbildar pastorer. Var studierna dåliga, nej; var lärarna dåliga, nej; hade Guds Ande lämnat mig, nej. Jag hade helt enkelt en tid av ökenvandring. Vi får inte glömma att det faktiskt var Anden som förde Jesus ut i öknen (Mark 1:12). Anden kan ibland leda oss till en tid av ökenvandring då allt verkar dött. Det är inte dött, Anden verkar ändå. För något år sedan kände jag istället en osedvanlig glädje och tacksamhet till Gud då jag var på jobbet, jag kände mig pirrig och småsjöng till Gud under ett antal dagar. Var det bara då jag hade Anden, nej inte alls. Detta var en tid då Anden fyllde mig med glädje och tacksamhet, så att jag mitt i en stressig vardag ändå kunde prisa honom med glatt hjärta. Nu är det ju så att den mesta tiden är vi varken på topp eller i en dal utan någonstans emellan, men Guds Ande verkar ändå. Gud är med den som vill vandra med Honom och låta sig formas. Anden verkar hos den som tror, ibland genom våra känslor, men inte alltid. Då jag nu gått igenom Anden och helgelse vill jag uppmuntra dig som tar del av denna predikan att ta emot den frukt Anden vill föda fram i dig; att låta glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning prägla dig, att helt enkelt låta kärleken prägla dig (Gal 5:22-25). Tacka Gud för det Han gör i ditt liv. Helgelsen är en vandring som börjar vid korset och fortsätter hela livet. Den leder till att du sakta får se mer av Gud, lite mer förstå Hans vägar och smaka på vem Han är. Den är spännande, så gå med glädje. Du kommer nog även att falla många gånger, men du är inte ensam, Guds Ande går med och reser dig upp och kommer att bära fram god frukt i ditt liv. Gudomliga tecken och trolldom vv. 8-20 I detta stycke möter vi Paulus som predikar och vi läser också att Gud gör under. Vi möter även några män som försökte driva ut en demon genom att använda Jesu namn som en trollformel. Detta går inte alls och den onda anden ger sig på dem så att de flyr iväg nakna (vv. 13-16). Det berättas är inte mer om dem, utan istället får vi läsa om det som hände i stan efteråt. Folk i Efesus får reda på vad som hänt och grips av fruktan, varvid Herren Jesu namn blir prisat (v.17). Jesus låter sig inte användas i några trollformler, nej, Jesus står över alla andra och allt som finns är lagt under honom (se exv. Kol 1: 16-20, Heb kap 1-2, Upp 1:17-18). En dag kommer Han att besegra alla andliga makter (Upp kap 20). Ingen kan använda sig av hans namn utan att han tillåter det. Vi som tror på honom ska inte alls vara rädda för att be i Jesu namn, inte heller för att be om kraftgärningar i hans namn; vi som tror vill göra honom känd och älskad av människor. Vi vill att han ska bli ärad och hyllad för den han är, för det han gjort och för det han gör. Vi kan då vi frimodigt be om helande för någon människa i Jesu namn. De män vi möter dessa verser ville använda Jesus för egna syften och det vändes mot dem. Jämför med Simon trollkarlen i Apg 8 som var ute efter egen berömmelse, inte att han ville göra Jesus känd och älskad (Apg 8:9-13, 18-20). I dessa verser möter vi även församlingsmedlemmar som bekänner att de hållit på med svartkonst. De omvänder sig från detta och bränner sina trolldomsböcker (vv. 18-19). Det är aldrig för sent att omvända sig, Guds nåd är stor, mycket större än alla synder. I liknelsen om det förlorade fåret läser vi ”På samma sätt blir det glädje i himlen för en enda syndare som omvänder sig” (Luk 15:7). I liknelsen om den förlorade sonen säger sonen ”Far, jag har syndat mot himlen och inför dig. Jag är inte lägre värd att kallas din son” (Luk 15:21). Fadern svarar med att ställa till en fest och säger till sina tjänare ”Min son var död men har fått liv igen, han var förlorad men är återvunnen (Luk 15:24). Herren blir glad över den som bekänner sina synder och omvänder sig, och det finns alltid möjlighet till det, ingen synd är för stor. Motstånd mot Evangeliet vv. 21-40 I den sista delen läser vi om att det blir upplopp i Efesus på grund av att många kom till tro på Jesus och inte längre la sina pengar till de gudar som dyrkades i staden. Efesos var en stor stad, den fjärde största i det romerska riket och hade runt 250 000 invånare. Den var även provinshuvudstad för västra delen av Mindre Asien och en samlingspunkt för många. Efesos var även känd för sitt praktfulla Artemistempel, vilket var det största templet i hela romarriket. Templet räknades faktiskt till antikens sju underverk och var i mångt och mycket stadens stolthet. Det var även mycket rikt och fungerade som bank. I dessa verser ser vi både templets religiösa och ekonomiska betydelse för staden. Evangeliet hade haft sådan framgång att flera av de som tjänade pengar på avgudadyrkan kände sig hotade. De befarar även att deras gud Artemis ska tappa i betydelse och viglar upp folket i staden mot Paulus och hans följe. Evangeliet kan förvandla både enskilda människor och samhället i stort, men det kristna budskapet tas inte alltid emot med öppna armar. Vi ska inte låta oss nedslås då vi möts av motstånd. Motståndet vittnar faktiskt om att vi är på rätt väg. Vi läste ju tidigare att Anden överbevisar om synd (Joh. 16:7-8). Många människor vill inte se att de är syndare och vänder sig då mot de som visar på detta. Vi får då helt enkelt bara fortsätta; vi får i både ödmjukhet och respekt fortsätta och be att Anden leder oss till de nycklar som behövs för att nå den enskilda människans hjärta. Vi ska inte ge upp utan fortsätta peka på Kristus. Jag avslutar här genomgången av Apg 19 och hoppas den givit dig något du kan ha med på din vandring med Herren. Jesus sade än en gång till dem: "Frid vare med er. Som Fadern har sänt mig sänder jag er." Sedan han sagt detta, andades han på dem och sade: "Tag emot den helige Ande! (Joh. 20:21-22). Magnus Johansson Alla bibelcitat ur Svenska Folkbibeln. |