Baptistkyrkan Uppsala
  • Hem
  • Kalender
  • Kontakt
  • Vision
  • In English
  • Vem är Jesus?
  • Predikan 14 feb
Apostlagärningarna 25
Den kristne – Mellan kyrka och stat
Nätpredikan, Baptistkyrkan Uppsala, 22 nov 2020
av Magnus Johansson

I vår vandring genom Apostlagärningarna har vi kommit till kap 25. Paulus har rest runt och predikat evangeliet och grundat församlingar under flera år. Men i Jerusalem blir det stopp och har blir anklagad av de judiska ledarna och satt i fängelse av den romerska makten. Han har förts till den romerska provinshuvudstaden Cesarea där landshövdingen Felix haft Paulus i förvar under två år utan att avgöra saken. Vi kommer in då en ny romersk landshövding tillsätts, Festus. Han tar sig genast an fallet Paulus.
Detta kapitel är lite annorlunda än övriga kapitel i Apostlagärningarna då vi inte följer någon av apostlarna utan romerska makthavare. Vi möter Paulus i endast sex verser, 7-12, resten (21 verser) handlar om romerska höjdare.
Läs Apg 25:7-12. (För att få sammanhanget kan man läsa även verserna 1-6.)
7När Paulus kom omringades han av de judar som hade rest ner från Jerusalem, och de framförde många svåra beskyllningar som de inte kunde bevisa. 8Paulus försvarade sig och sade: "Varken mot judarnas lag eller mot templet eller mot kejsaren har jag förbrutit mig." 9Men Festus ville stå väl hos judarna och frågade Paulus: "Vill du fara upp till Jerusalem och där dömas inför mig i denna sak?" 10Paulus svarade: "Jag står inför kejsarens domstol, och där bör jag dömas. Judarna har jag inte gjort något ont, det vet du själv mycket väl. 11Har jag gjort något orätt och begått något brott som förtjänar döden, så är jag beredd att dö. Men om det inte ligger något i deras anklagelser, kan ingen utlämna mig åt dem. Jag vädjar till kejsaren." 12Festus överlade med sitt råd och svarade sedan: "Till kejsaren har du vädjat, till kejsaren skall du fara." (SFB)


Det är två saker jag vill ta upp utifrån denna text, först det som är predikans huvudtema: Den kristne – mellan kyrka och stat. Paulus har här hamnat i en situation där han som troende står inför myndigheter och får svara för sig. Vi möter alla myndigheter och samhällsfunktioner på olika sätt. Samtidigt är vi kristna ju kallade att följa Jesus och vi har vårt medborgarkap i himlen säger skriften (Mark 1:17, Fil 3:20). Låt oss börja med Jesus.
I Matt 22 möter Jesus fariséer som försöker sätta honom på prov i frågan om skatt till kejsaren. Jesus svarar helt kort ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud”. Jesus är på den linjen att vi ska göra som myndigheterna säger och Paulus följer i Jesu fotspår.
Endast tre år tidigare (56 e. Kr) skrev Paulus Rommarbrevet. Där, i det 13:e kapitlet har han en utläggning om hur troende ska förhålla sig till överheten, d.v.s. samhällets myndigheter. Läs Rom 13:1-3 (se även verserna 4-7).
1Varje människa skall underordna sig den överhet hon har över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är insatt/förordnad av honom. 2Den som sätter sig emot överheten står därför emot vad Gud har bestämt, och de som gör så drar domen över sig själva. 3Ty de styrande inger inte fruktan hos dem som gör det goda utan hos dem som gör det onda. Vill du slippa att leva i fruktan för överheten, fortsätt då att göra det goda, så kommer du att få beröm av den. (SFB)

I dessa verser kommer tre saker fram
1)    V. 1 Myndigheterna är insatta/förordnade av Gud. Även Jesus säger så då han står inför Pilatus. ”Du skulle inte ha någon makt över mig, om du inte hade fått den ovanifrån” (Joh 19:11). Ett annat exempel hittar vi i Daniel kap 4 där Daniel talar med den babyloniske kung Nebukadnessar (vers 23 är tydlig).
2)    V. 2 Att sätta sig upp mot myndigheterna är att sätta sig upp mot Gud, och allt kommer till slut att uppdagas vid den slutliga domen (även vers 5 pekar på den slutliga domen).
3)    V. 3 De styrandes uppgift ligger i att ha en ordning i samhället så att människor kan leva tillsammans.
Paulus bejakar allt detta då han står inför Festus i vår text från Apg 25. I vers 11 säger han ”Har jag gjort något orätt och begått något brott som förtjänar döden, så är jag beredd att dö”. Eller med andra ord ”Har jag gjort något kriminellt följer jag vad lagen säger och tar mitt straff”.
Kontentan är alltså att när vi lyder myndigheterna lyder vi även Gud. Grunden är ju att Gud har all makt och inför honom får alla en dag stå till svars för sina handlingar, även kungar, presidenter och premiärministrar. Likaså de som leder våra kommuner och våra myndigheter som försäkringskassan, socialstyrelsen och luftfartsverket. Vet inte, men detta kanske verkar teoretiskt och tråkigt. Det finns dock mer och om vi går till Petrus kommer det fram tydligt.

1 Pet 2:11-17.
11Mina älskade, jag uppmanar er som främlingar och gäster att hålla er borta från de köttsliga begären som för krig mot själen. 12Uppför er väl bland hedningarna, så att de, när de anklagar er som förbrytare, ser alla goda gärningar ni gör och prisar Gud den dag han uppsöker dem. 13Underordna er varje myndighet för Herrens skull, det må gälla kejsaren som högste härskare 14eller landshövdingarna, som är utsända av honom för att straffa dem som gör det onda och hedra dem som gör det goda. 15Ty det är Guds vilja att ni genom att göra gott skall tysta munnen på oförståndiga och okunniga människor. 16Ni är fria, men använd inte friheten som täckmantel för att göra det onda utan för att tjäna Gud. 17Visa aktning för alla, älska bröderna, frukta Gud och vörda kejsaren. (SFB)
V. 12 Vi ska uppföra oss så att andra kan se Gud i oss. Då måste vi hålla oss inom lagens ramar. Hur skulle det se ut om vi kristna titt som tätt får polisen efter sig?
V. 15 Våra liv ska vittna om vår tro på Kristus. Vi ska göra gott och de som klandrar oss har då inget på fötterna.
Vi ska alltså lyda myndigheterna och göra gott för evangeliets skull. Eller med Jesu ord ”vara salt och ljus i världen” (Matt 5:13-16). Vi vittnar inte bara med våra ord utan även med våra gärningar.

Men om stat och myndigheter vänder sig mot Gud?
Vad gör vi om myndigheterna går emot Gud? Nej, vi ska inte följa myndigheterna helt blint. Vi har ett exempel i Apg 5 där apostlarna står inför stora rådet. Petrus säger då ”Man måste lyda Gud mer än människor” (Apg 5:29). Då det uppstår en konflikt mellan vad Guds Ord säger och vad staten säger väljer vi Gud. Märk hur Petrus börjar den text vi just läst. I vers 11 skriver han ”jag uppmanar er som främlingar och gäster att …” – Vi tillhör himmelriket och vår plats är hos Herren.
För ett tag sedan var det diskussion i media och riksdag om huruvida samvetsfrihet skulle råda i vården; specifikt gällde det om man som barnmorska av religiösa skäl skulle kunna vägra att assistera vid abort. Resultatet var att ingen barnmorska kan vägra att assistera vid abort. Således kan man inte arbeta som barnmorska i Sverige om man av religiösa skäl är emot abort. – Ibland kan det kosta att följa Jesus.


Det andra jag vill ta upp är att tron ger oss frimodighet. Då jag läser om de troende i Apostlagärningarna, först Petrus, Filippos och Stefanos, sedan Paulus och Barnabas ser jag att de är frimodiga om sin tro på Jesus. De vill och vågar tala om sin Herre och Frälsare även om många vänder sig emot dem. Petrus är inte rädd då han står inför stora rådet (kap 4 och 5). Stefanos är inte rädd att tala trots att han är hotad (kap 6 och 7). Paulus är inte rädd trots att folk kan jaga honom för det han predikar (kap 13-25). Det är inte fruktan som får dem att tala om sin tro.
När vi släpper blicken från Herren kan vi istället hamna i fruktan och då går vi fel. Vi har några exempel i skriften då Petrus vacklar i tron. Vid två tillfällen vacklar han på grund av människofruktan. Det första är då han förnekar Jesus (Matt 26:69-75; Mark 15:66-72; Luk 22:54-62; Joh 18:15-27) och den andra då han en gång av fruktan för judar dragit sig undan hednakristna; finns inte med i Apg men Paulus talar om denna händelse i Galaterbrevet (Gal 2:11-14). I bägge fallen fick Petrus skämmas för sina handlingar. Då fruktan får styra våra beslut går vi vilse. Detta gäller alla situationer, inte bara vår relation till myndigheter.
Det som motiverar hjältarna i Apostlagärningarna är förtröstan, hopp och tillförsikt. Förtröstan till Gud; att han är med i det som händer, även då folk går emot dem. De har hopp om och tillförsikt till det som ska komma, de kämpar för Evangeliet, inte för sitt eget välbefinnande eller rykte. Evangeliet är den kraft som för dem framåt.


Jag vill avsluta med några ord av Daniels vänner som hamnat mellan Gud och staten. De hotas att kastas i den brinnande ugnen om de inte tillber Nebukadnessars staty (Dan 3:17-18). De hade gjort bra ifrån sig och tjänat som höga tjänstemän i den babyloniske kungen Nebukadnessars administration. Men när de ställs inför valet mellan att tjäna Gud och att tjäna människor väljer de Gud trots att de kan få sätta livet till. De säger till Nebukadnessar:
17Om det blir så, är vår Gud, som vi dyrkar, mäktig att befria oss ur den brinnande ugnen och att befria oss ur din hand, o konung. 18Men om inte, så skall du veta, o konung, att vi ändå inte dyrkar dina gudar och att vi inte vill tillbe den staty av guld som du har låtit ställa upp." (SFB)

Tillbaka
Powered by Create your own unique website with customizable templates.