Apg 22 Predikan 27/9 2020 Baptistkyrkan Uppsala
Vi har i vår resa genom Apostlagärningarna kommit fram till tiden efter de kända missionsresorna och får följa Paulus som fånge genom olika förhör inför makthavare. Då vi förra gången lämnade honom hade det blivit upplopp i Jerusalem för Paulus skull och han greps av de romerska myndigheterna. De som anklagar honom är hans judiska bröder och systrar. Anklagelserna är falska och bygger på missförstånd och förutfattade meningar men det vet inte romarna. Romarna vet inte heller vem Paulus är eller vad det hela handlar om så Paulus får möjlighet att under romerskt beskydd tala till den upprörda folkmassan.
Det är här vi kommer in och vi tar oss successivt igenom kapitel 22. Jag kommer att fokusera på två saker ur texten vi kan ha med oss.
Först Paulus tal till folkmassan, vv. 1-21.
Då Paulus får möjlighet att tala ger han en berättelse om händelsen på vägen till Damaskus där han mötte Herren och fick omvända sig (vv. 3-11). Sedan hur han blev hjälpt av Ananias från Damaskus (vv. 12-16). Därefter talar han om att han en gång är tillbaka i Jerusalem och får då i templet en syn av Herren där Herren talar om att gå till hedningar (vv. 17-21). Sedan tar det stopp och folk börjar skrika och vill ha bort honom. Jag ska återkomma till detta stopp men först hans tal fram hit.
Många gånger då vi läser det Paulus skrivit tycks han svår och invecklad. Han kan föra långa teologiska resonemang som är svåra att följa. Här gör han inte det här, istället ger han sin personliga berättelse on hur han mötte Herren, vilket förändrade hans liv. Detta var inte läget för ett långt resonemang. Visst, upploppen började med frågor om Paulus, templet, hedningar och judar (21:21, 27-29), så de teologiska frågorna fanns där, men inte tillfället. Paulus vill nog komma fram till en enkel uppmaning till folket att tro på den uppståndne Messias, men blir avbruten. Detta är inte tillfället för djupheter och intellektuella resonemang, detta är tillfället för det enkla vittnesbördet. Hans vittnesbörd är i sin grund enkelt: Han jagade kristna då Herren visade sig för honom och han förstod att han var på fel väg. Jovisst, i hans erfarenhet finns spektakulära händelser men vittnesbördet som sådant är rätt enkelt; mötte Herren och fick omvända sig.
Då vi talar om Herren med andra människor är det många gånger de personliga erfarenheterna folk kommer ihåg. Vad som bär mig i tron eller hur jag kom till tro kan många gånger vara intressantare än en förklaring av tron. Jodå, det finns tillfällen då det är på sin plats att förklara tron men det börjar sällan där. Istället är det i personliga ett samtal kan börja.
Några kanske säger ”vad ska jag säga, jag har inga erfarenheter av Gud”. Jag tror faktiskt du har fel. Du kanske inte har några spektakulära erfarenheter, med det finns alltid något. Hur kom du till tro? Det är något att berätta. Har du gjort något val i livet som är influerat av tron? Det är också något. Har du haft någon period i livet som varit svår; fanns då Gud med trots allt? Vad är viktigast för dig i tron; varför just det? Vi bär alla med oss spår av tron i våra liv, detta kan vi tala om och ingen kan säga emot.
För 60 år sedan pågick det en debatt i landet mellan filosofiprofessor Ingemar Hedenius och olika företrädare för kyrkan. Hedenius var en stark röst emot tro och kyrka. Biskopar och andra hade svårt att ta sig an honom och han fick alltid sista ordet. En gång blev Hedenius tyst, men det var inte i en intellektuell diskussion. Det finns en berättelse där Hedenius talar om Gud med en kvinna på en buss och blir helt tyst. Vad sa hon? Hedenius hade sagt att Gud inte finns varvid kvinnan svarat ”det var konstigt, jag talar ju med honom”. Denna kvinna hade erfarenhet bön. Vi har alla något att dela och jag vill uppmana dig att inte vara rädd för att dela dina personliga erfarenheter av Gud med andra personer, när tillfälle ges.
Någon annan kanske invänder och säger ”det står i Bibeln att vi ska svara och förklara vårt hopp”. Ja, det gör det. Vi tittar på detta, 1 Pet 3:13-16.
"Vem kan göra er något ont om ni brinner för det goda? Ja, även om ni skulle få lida för det som är rätt är ni saliga. Var inte rädda för dem och låt er inte skrämmas. Herren Kristus ska ni hålla helig i era hjärtan. Var ständigt beredda att svara var och en som ber er förklara det hopp ni har. Men gör det ödmjukt, med respekt och ett rent samvete, så att de som talar illa om ert goda levnadssätt i Kristus får skämmas för sitt förtal."
Sammanhanget är en uppmaning att vara uthålliga i tron även om vi får lida för den, och vers 16 visar vad vårt svar bör syfta på, nämligen att vi ska svara så att de som anklagar oss ska avslöjas som lögnare då våra gärningar alltigenom är goda. Här är det nog i första hand inte om att svara intellektuellt på frågor om tron utan att få tyst på baktalare. De intellektuella frågorna ska dock inte glömmas bort utan de har sin plats. Paulus för ett intellektuellt samtal på Aeropagen i Aten (Apg 17:22-31), Stefanos håller ett långt teologiskt tall innan han avrättas där han även mot slutet är provokativ (Apg 7:1-53). Herren Jesus själv var inte alltid personlig utan talar om tron på många olika sätt. Allt får finnas med, men var sak har sin plats, sin tid och sina åhörare. När vi talar om tro med vänner, kollegor och andra vi känner är det sällan de teologiska och intellektuella frågorna som de lyssnar på utan de personliga. Givetvis finns det undantag, jag talar generellt. Åter igen, jag vill med detta helt enkelt uppmuntra dig till att vara personlig då du talar med någon om Herren. Om det kommer någon intellektuell fråga, javisst, ta den då.
Jag har märkt att många troende människor har lättare att tala om kyrkan än om tron. Vi talar ofta om vad som sker i kyrkan men sällan om tron i sig. Kyrkan är viktig och vi ska tala om den, men tron är faktiskt ännu viktigare - det är ju faktiskt troende människor som utgör kyrkan, som är kyrkan. Har vi svårt att tala om tron med våra trossyskon är det inte konstigt att vi känner oss tafatta när vi ska tala om den med folk utanför kyrkan. Det finns ett enkelt och okonstlat sätt att öva på detta, och det är att helt enkelt tala med dina träffar kristna vänner och bekanta om tron. När du talar med dina troende vänner ta då gärna upp själva tron. Fråga vad som är viktigt i deras tro, eller om du inte vet hur de kom till tro, eller något annat, fråga. Pröva, är det en vän går det nog bra.
Nu, folkmassans skrik och avbrott av talet (vers 21).
Paulus talar om att hedningar, icke-judar, ska få höra ordet blir folk upprörda och börjar skrika, varför? Varför inte tidigare då han talade om synen på väg till Damaskus, eller uppenbarelsen i templet. –Jo, man såg exklusivt på Lagen som Gud givit på Sinai berg och den vanliga synen bland judar på denna tid var att det var stor skillnad på judar och hedningar, icke-judar. Det var det judiska folket som var det utvalda folket, vilket Gud ingått förbund med och givit Lagen, inte något annat folk. Detta var i de flestas ögon en vattendelare. Paulus nämner på några ställen i breven hur detta synsätt kunde se ut. I Galaterbrevet har vi en tydlig beskrivning. ”Vi själva är visserligen judar till födseln och inga hedniska syndare” (Gal 2:15).
Den judiska självbilden kommer fram i Romarbrevet 2:17-20.
"Du kallar dig jude och har din trygghet i lagen och din stolthet i Gud. Du känner hans vilja och kan avgöra vad som är rätt, eftersom du är undervisad av lagen. Du ser dig som en vägledare för blinda, ett ljus för dem som vandrar i mörker, en uppfostrare för oförnuftiga och en lärare för omogna, eftersom du har kunskapen och sanningen formulerad i lagen."
Den judiska synen på hedningar i Efesierbrevet 2:11-12.
"Kom därför ihåg hur det var tidigare: ni var födda som hedningar och kallades oomskurna av dem som kallar sig omskurna, med den omskärelse som görs på kroppen av människohand. På den tiden var ni utan Kristus, utestängda från medborgarskapet i Israel och utan del i förbunden med deras löfte. Ni var utan hopp och utan Gud i världen."
Man kan ju undra hur folk kan ha en sådan syn. Det har att göra med hur man såg på Mose Lag. Mose Lag var given endast till det judiska folket, inga andra folk, och Lagen visar vad som är rätt och fel, vad som är syndigt och rättfärdigt; den visar hur man ska leva ett rätt liv inför Gud. Då inga andra folk fått Lagen kan således endast judar leva rätt inför Gud, alla andra blir automatiskt syndare. Först när Messias kommer vid tidens slut får hedningarna del av Gud. (Det fanns naturligtvis några som inte delade denna syn, Jesus ger exempel i Matt 23:15, men den vanliga uppfattningen var denna.)
Då Paulus möter Jesus på vägen till Damaskus förändras hela hans liv, även hans syn på den Mose Lag. Tidigare hade han haft samma syn som vi ser här hos folkmassan, men den förändrades efter mötet med Kristus. Den konflikt som uppstår mellan Paulus och de judiska församlingarna när evangeliet predikas i apostlagärningarna har sin grund i frågor om hur Mose lag relaterar till synd och nåd, hur GT relaterar till evangeliet (och NT), hur det utvalda, judiska, folket relaterar till de övriga, icke-utvalda folken.
I grund är det frågan om synd och rättfärdighet som ligger i botten men flera andra frågor finns också med. Frågorna är stora och omfattande och jag inte har möjlighet att gå in på dessa nu. Det kan ändå vara bra att ha med sig detta då man läser apostlagärningarna och brev som Rommarbrevet och Galaterbrevet, även Hebréerbrevet. Jag ger en översikt i punktform och några bibelställen hur detta ska förstås.
Som ni ser är det ganska mycket och mer kan sägas. Vi får ta det som en början på ett vidare studium. Som jag sa är frågan om synd är den avgörande och en kort-kort version av alla punkter kan se ut såhär:
Lagen pekar på synd, och då vi är syndiga är vi också dömda och kan inte komma inför Gud. Vad ska vi göra? Jo, ropa till Kristus som blir vår räddning, detta gäller alla, judar såväl som icke-judar.
Jag tror det är till en enkel uppmaning att tro på den uppståndne som Paulus vill komma i sitt tal i Apg 22, men blir avbruten. Vi får fortsätta tro på Jesus då det är han som bär oss hela vägen och jag avslutar med ord av vår Herre och Frälsare.
Den som tror på mig, han tror inte bara på mig utan på honom som har sänt mig, han ser honom som har sänt mig, och den som ser mig, ser honom som har sänt mig. Jag är ljuset som har kommit till världen, för att ingen som tror på mig ska bli kvar i mörkret (Joh 12:44-46).
I resten av kapitlet vill romarna veta mer om varför folket ger sig på Paulus; tortyr väntar honom, men det visar sig inte gå då han är romersk medborgare. Istället förs han till de judiska ledarna för förhör, men det tar vi nästa gång.
Magnus Johansson
Vi har i vår resa genom Apostlagärningarna kommit fram till tiden efter de kända missionsresorna och får följa Paulus som fånge genom olika förhör inför makthavare. Då vi förra gången lämnade honom hade det blivit upplopp i Jerusalem för Paulus skull och han greps av de romerska myndigheterna. De som anklagar honom är hans judiska bröder och systrar. Anklagelserna är falska och bygger på missförstånd och förutfattade meningar men det vet inte romarna. Romarna vet inte heller vem Paulus är eller vad det hela handlar om så Paulus får möjlighet att under romerskt beskydd tala till den upprörda folkmassan.
Det är här vi kommer in och vi tar oss successivt igenom kapitel 22. Jag kommer att fokusera på två saker ur texten vi kan ha med oss.
Först Paulus tal till folkmassan, vv. 1-21.
Då Paulus får möjlighet att tala ger han en berättelse om händelsen på vägen till Damaskus där han mötte Herren och fick omvända sig (vv. 3-11). Sedan hur han blev hjälpt av Ananias från Damaskus (vv. 12-16). Därefter talar han om att han en gång är tillbaka i Jerusalem och får då i templet en syn av Herren där Herren talar om att gå till hedningar (vv. 17-21). Sedan tar det stopp och folk börjar skrika och vill ha bort honom. Jag ska återkomma till detta stopp men först hans tal fram hit.
Många gånger då vi läser det Paulus skrivit tycks han svår och invecklad. Han kan föra långa teologiska resonemang som är svåra att följa. Här gör han inte det här, istället ger han sin personliga berättelse on hur han mötte Herren, vilket förändrade hans liv. Detta var inte läget för ett långt resonemang. Visst, upploppen började med frågor om Paulus, templet, hedningar och judar (21:21, 27-29), så de teologiska frågorna fanns där, men inte tillfället. Paulus vill nog komma fram till en enkel uppmaning till folket att tro på den uppståndne Messias, men blir avbruten. Detta är inte tillfället för djupheter och intellektuella resonemang, detta är tillfället för det enkla vittnesbördet. Hans vittnesbörd är i sin grund enkelt: Han jagade kristna då Herren visade sig för honom och han förstod att han var på fel väg. Jovisst, i hans erfarenhet finns spektakulära händelser men vittnesbördet som sådant är rätt enkelt; mötte Herren och fick omvända sig.
Då vi talar om Herren med andra människor är det många gånger de personliga erfarenheterna folk kommer ihåg. Vad som bär mig i tron eller hur jag kom till tro kan många gånger vara intressantare än en förklaring av tron. Jodå, det finns tillfällen då det är på sin plats att förklara tron men det börjar sällan där. Istället är det i personliga ett samtal kan börja.
Några kanske säger ”vad ska jag säga, jag har inga erfarenheter av Gud”. Jag tror faktiskt du har fel. Du kanske inte har några spektakulära erfarenheter, med det finns alltid något. Hur kom du till tro? Det är något att berätta. Har du gjort något val i livet som är influerat av tron? Det är också något. Har du haft någon period i livet som varit svår; fanns då Gud med trots allt? Vad är viktigast för dig i tron; varför just det? Vi bär alla med oss spår av tron i våra liv, detta kan vi tala om och ingen kan säga emot.
För 60 år sedan pågick det en debatt i landet mellan filosofiprofessor Ingemar Hedenius och olika företrädare för kyrkan. Hedenius var en stark röst emot tro och kyrka. Biskopar och andra hade svårt att ta sig an honom och han fick alltid sista ordet. En gång blev Hedenius tyst, men det var inte i en intellektuell diskussion. Det finns en berättelse där Hedenius talar om Gud med en kvinna på en buss och blir helt tyst. Vad sa hon? Hedenius hade sagt att Gud inte finns varvid kvinnan svarat ”det var konstigt, jag talar ju med honom”. Denna kvinna hade erfarenhet bön. Vi har alla något att dela och jag vill uppmana dig att inte vara rädd för att dela dina personliga erfarenheter av Gud med andra personer, när tillfälle ges.
Någon annan kanske invänder och säger ”det står i Bibeln att vi ska svara och förklara vårt hopp”. Ja, det gör det. Vi tittar på detta, 1 Pet 3:13-16.
"Vem kan göra er något ont om ni brinner för det goda? Ja, även om ni skulle få lida för det som är rätt är ni saliga. Var inte rädda för dem och låt er inte skrämmas. Herren Kristus ska ni hålla helig i era hjärtan. Var ständigt beredda att svara var och en som ber er förklara det hopp ni har. Men gör det ödmjukt, med respekt och ett rent samvete, så att de som talar illa om ert goda levnadssätt i Kristus får skämmas för sitt förtal."
Sammanhanget är en uppmaning att vara uthålliga i tron även om vi får lida för den, och vers 16 visar vad vårt svar bör syfta på, nämligen att vi ska svara så att de som anklagar oss ska avslöjas som lögnare då våra gärningar alltigenom är goda. Här är det nog i första hand inte om att svara intellektuellt på frågor om tron utan att få tyst på baktalare. De intellektuella frågorna ska dock inte glömmas bort utan de har sin plats. Paulus för ett intellektuellt samtal på Aeropagen i Aten (Apg 17:22-31), Stefanos håller ett långt teologiskt tall innan han avrättas där han även mot slutet är provokativ (Apg 7:1-53). Herren Jesus själv var inte alltid personlig utan talar om tron på många olika sätt. Allt får finnas med, men var sak har sin plats, sin tid och sina åhörare. När vi talar om tro med vänner, kollegor och andra vi känner är det sällan de teologiska och intellektuella frågorna som de lyssnar på utan de personliga. Givetvis finns det undantag, jag talar generellt. Åter igen, jag vill med detta helt enkelt uppmuntra dig till att vara personlig då du talar med någon om Herren. Om det kommer någon intellektuell fråga, javisst, ta den då.
Jag har märkt att många troende människor har lättare att tala om kyrkan än om tron. Vi talar ofta om vad som sker i kyrkan men sällan om tron i sig. Kyrkan är viktig och vi ska tala om den, men tron är faktiskt ännu viktigare - det är ju faktiskt troende människor som utgör kyrkan, som är kyrkan. Har vi svårt att tala om tron med våra trossyskon är det inte konstigt att vi känner oss tafatta när vi ska tala om den med folk utanför kyrkan. Det finns ett enkelt och okonstlat sätt att öva på detta, och det är att helt enkelt tala med dina träffar kristna vänner och bekanta om tron. När du talar med dina troende vänner ta då gärna upp själva tron. Fråga vad som är viktigt i deras tro, eller om du inte vet hur de kom till tro, eller något annat, fråga. Pröva, är det en vän går det nog bra.
Nu, folkmassans skrik och avbrott av talet (vers 21).
Paulus talar om att hedningar, icke-judar, ska få höra ordet blir folk upprörda och börjar skrika, varför? Varför inte tidigare då han talade om synen på väg till Damaskus, eller uppenbarelsen i templet. –Jo, man såg exklusivt på Lagen som Gud givit på Sinai berg och den vanliga synen bland judar på denna tid var att det var stor skillnad på judar och hedningar, icke-judar. Det var det judiska folket som var det utvalda folket, vilket Gud ingått förbund med och givit Lagen, inte något annat folk. Detta var i de flestas ögon en vattendelare. Paulus nämner på några ställen i breven hur detta synsätt kunde se ut. I Galaterbrevet har vi en tydlig beskrivning. ”Vi själva är visserligen judar till födseln och inga hedniska syndare” (Gal 2:15).
Den judiska självbilden kommer fram i Romarbrevet 2:17-20.
"Du kallar dig jude och har din trygghet i lagen och din stolthet i Gud. Du känner hans vilja och kan avgöra vad som är rätt, eftersom du är undervisad av lagen. Du ser dig som en vägledare för blinda, ett ljus för dem som vandrar i mörker, en uppfostrare för oförnuftiga och en lärare för omogna, eftersom du har kunskapen och sanningen formulerad i lagen."
Den judiska synen på hedningar i Efesierbrevet 2:11-12.
"Kom därför ihåg hur det var tidigare: ni var födda som hedningar och kallades oomskurna av dem som kallar sig omskurna, med den omskärelse som görs på kroppen av människohand. På den tiden var ni utan Kristus, utestängda från medborgarskapet i Israel och utan del i förbunden med deras löfte. Ni var utan hopp och utan Gud i världen."
Man kan ju undra hur folk kan ha en sådan syn. Det har att göra med hur man såg på Mose Lag. Mose Lag var given endast till det judiska folket, inga andra folk, och Lagen visar vad som är rätt och fel, vad som är syndigt och rättfärdigt; den visar hur man ska leva ett rätt liv inför Gud. Då inga andra folk fått Lagen kan således endast judar leva rätt inför Gud, alla andra blir automatiskt syndare. Först när Messias kommer vid tidens slut får hedningarna del av Gud. (Det fanns naturligtvis några som inte delade denna syn, Jesus ger exempel i Matt 23:15, men den vanliga uppfattningen var denna.)
Då Paulus möter Jesus på vägen till Damaskus förändras hela hans liv, även hans syn på den Mose Lag. Tidigare hade han haft samma syn som vi ser här hos folkmassan, men den förändrades efter mötet med Kristus. Den konflikt som uppstår mellan Paulus och de judiska församlingarna när evangeliet predikas i apostlagärningarna har sin grund i frågor om hur Mose lag relaterar till synd och nåd, hur GT relaterar till evangeliet (och NT), hur det utvalda, judiska, folket relaterar till de övriga, icke-utvalda folken.
I grund är det frågan om synd och rättfärdighet som ligger i botten men flera andra frågor finns också med. Frågorna är stora och omfattande och jag inte har möjlighet att gå in på dessa nu. Det kan ändå vara bra att ha med sig detta då man läser apostlagärningarna och brev som Rommarbrevet och Galaterbrevet, även Hebréerbrevet. Jag ger en översikt i punktform och några bibelställen hur detta ska förstås.
- Det judiska folket är utvalt av Gud och har fått hans ord. 2 Mos 19:5 (vissa bibelöversättningar har ”framför alla andra folk”, men en bättre översättning är ”bland alla andra folk”); 5 Mos 7:6 (även här, ”bland” är en bättre översättning än ”framför”); Rom 3:2
- Det utvalda folket är inte bättre än andra folk och behandlas på samma sätt som de. 5 Mos 7:8, 8:20; Amos 9:7-10
- Lagen (dvs. Moseböckerna) är god. Rom 7:12; 1 Tim 1:8; 2 Tim 3:16
- Lagen gör ingen rättfärdig. Rom 3:20; Gal 2:16
- Lagen visar på synd. 5 Mos 27:26; Rom 3:20, 7:7
- Insikt om synd leder till Kristus. Rom 7:14-25
- Jesus visar hur lagen ska förstås. Matt 5:20; Mark 7:1-13; Luk 13: 3, 5
- Paulus syn på lagen förändras efter mötet med Kristus. Rom 7:10
Som ni ser är det ganska mycket och mer kan sägas. Vi får ta det som en början på ett vidare studium. Som jag sa är frågan om synd är den avgörande och en kort-kort version av alla punkter kan se ut såhär:
Lagen pekar på synd, och då vi är syndiga är vi också dömda och kan inte komma inför Gud. Vad ska vi göra? Jo, ropa till Kristus som blir vår räddning, detta gäller alla, judar såväl som icke-judar.
Jag tror det är till en enkel uppmaning att tro på den uppståndne som Paulus vill komma i sitt tal i Apg 22, men blir avbruten. Vi får fortsätta tro på Jesus då det är han som bär oss hela vägen och jag avslutar med ord av vår Herre och Frälsare.
Den som tror på mig, han tror inte bara på mig utan på honom som har sänt mig, han ser honom som har sänt mig, och den som ser mig, ser honom som har sänt mig. Jag är ljuset som har kommit till världen, för att ingen som tror på mig ska bli kvar i mörkret (Joh 12:44-46).
I resten av kapitlet vill romarna veta mer om varför folket ger sig på Paulus; tortyr väntar honom, men det visar sig inte gå då han är romersk medborgare. Istället förs han till de judiska ledarna för förhör, men det tar vi nästa gång.
Magnus Johansson