Vi har nu kommit till det sista kapitlet av Apostlagärningarna, kapitel 28. Där möter vi Paulus med resesällskap på Malta efter skeppsbrott. De blir där i tre månader innan de kan fara vidare och kommer till slut till Rom, vilket är deras resmål. I Rom blir Paulus placerad i husarrest men kan där ändå tala om evangeliet till människor.
Jag har med tre saker: först går jag igenom texten och gör små utvikningar från den; sedan talar jag lite om vad som hände efter Apostlagärningarna; och till sist lyfter jag blicken och ser vad det är för evangelium apostlarna predikar.
Genomgång av texten
1Sedan vi hade blivit räddade, fick vi veta att ön hette Melite. 2De infödda visade oss en ovanligt stor vänlighet. De tände en eld och tog hand om oss alla, eftersom det började regna och var kallt. 3Paulus hade just samlat ett fång kvistar och lagt på elden,
Paulus sitter inte stilla och låter andra göra jobbet utan ser till att han själv är till nytta. Han tänker inte på sig själv utan hjälper till och ser till andras behov. Den store predikanten och ledaren gör grovarbete och plockar pinnar. Paulus har förstått vad Jesus säger i Mark 10:35 ”Om någon vill vara den förste skall han vara den siste av all och allas tjänare”.
3Paulus hade just samlat ett fång kvistar och lagt på elden, då en huggorm kom ut på grund av hettan och högg sig fast i hans hand. 4När de infödda såg ormen hänga fast vid hans hand, sade de till varandra: "Den där mannen är utan tvekan en mördare, som rättvisans gudinna inte låter leva, även om han har räddats från havet."
Generellt sett hade folk en hög tilltro till att rätt skipades och då de sett att Paulus tillhörde fångarna från skeppet räknade de med att han skulle få vad han förtjänade. Man tänkte, som vi ser här, att även om en brottsling räddats genom en olycka skulle rättvisans gudinna se till att en annan olycka tar honom istället.
5Men Paulus skakade av sig ormen i elden och tog ingen skada. 6De väntade nu att han skulle svullna upp eller plötsligt falla död ner. Sedan de väntat länge och sett att inget ovanligt hände honom, ändrade de sig och sade att han var en gud.
Paulus blir biten av en orm utan att ta skada, men han gör inte en stor grej av detta utan verkar jobba på som vanligt. Är ormbettet bra eller dåligt? Vi ska återkomma till det.
7I trakten kring denna plats fanns det lantgårdar som tillhörde Publius, den främste mannen på ön. Han tog vänligt emot oss och lät oss vara hans gäster i tre dagar. 8Publius far låg just då sjuk i hög feber och svår diarré. Paulus gick in till honom, bad och lade händerna på honom och botade honom. 9Efter den händelsen kom också andra sjuka på ön till honom och blev botade. 10De visade oss sin uppskattning på många sätt, och när vi skulle avsegla försåg de oss med vad vi behövde.
Publius verkar inte vara ett namn utan snarare den titel som benämner den ledande på ön. Han hade det bra ställt och kunde husera de 276 personerna från skeppet. Tre dagar var för övrigt den gängse normen för gästfrihet.
Var ormbettet bra eller dåligt? Hmm, vi ser här att ormbettet ledde till att de som såg det fick en annan och positiv uppfattning av Paulus. Och nu ser vi att fången Paulus kunde fick möjlighet att sprida evangeliet. Det står inte direkt att Paulus predikade men eftersom vi har läst Apostlagärningarna vet vi att han tar varje tillfälle att predika och gör således det även här. – Ormbettet ledde till att evangeliet kunde förkunnas.
Vi ska nog inte tro att våra problem och svårigheter automatiskt är dåliga för oss eller evangeliet. Läs 2 Kor 4:8-11. Jag tror att det bästa vi kan göra är att försöka se möjligheterna i de svårigheter vi har och att även försöka se vad vi kan lära oss av dem. ”Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångers, förföljelse eller hunger, nakenhet, fara eller svärd?” (Rom 8:35). Guds Ord säger ju även att ”för den som älskar Gud samverkar allt till det bästa” (Rom 8:28). Jag vill påminna om den predikan vi hörde för en månad sen av Astrid och Johannes.
11Efter tre månader avseglade vi med ett skepp som hade övervintrat vid ön. Det kom från Alexandria och hade Tvillingarna som galjonsbild. 12Vi lade till vid Syrakusa och stannade där i tre dagar. 13Därifrån följde vi kusten och kom till Regium. En dag senare fick vi sydlig vind, och vi kom på andra dagen till Puteoli. 14Där fann vi bröder som inbjöd oss att stanna hos dem i sju dagar. Och så kom vi till Rom.
En kort reseskildring. Vi ser här även att det inte är Paulus som för evangeliet till Rom utan det har andra gjort före honom.
15Bröderna där hade fått besked om oss, och de kom ända ut till Forum Appii och Tres Tabernae för att möta oss. Då Paulus fick se dem tackade han Gud och fick nytt mod. 16Sedan vi kommit fram till Rom fick Paulus tillåtelse att bo för sig själv tillsammans med den soldat som skulle bevaka honom. 17Tre dagar senare kallade han till sig de ledande bland judarna, och när de var samlade sade han till dem: "Bröder, trots att jag inte har gjort något som kunde skada vårt folk eller våra seder från fäderna, blev jag fängslad i Jerusalem och utlämnad åt romarna. 18Sedan de förhört mig ville de frige mig, eftersom jag inte var skyldig till något som förtjänade döden. 19Men då judarna satte sig emot det, blev jag tvungen att vädja till kejsaren. Dock har jag inte någon anklagelse mot mitt eget folk. 20Det är därför jag kallat er hit för att träffa er och tala med er, eftersom det är för Israels hopp jag bär dessa bojor." 21De svarade honom: "Vi har inte fått något brev om dig från Judéen, och inte heller har någon av de bröder som kommit hit meddelat eller sagt något ont om dig. 22Men vi vill gärna höra vad du tänker. Ty den här sekten blir motsagd överallt, det vet vi."
Sin vana trogen vänder Paulus sig först till sina judiska fränder och vill dela evangeliet med dem. De känner till lite om det han predikar (Jesus som Messias) men har inte hört något specifikt om honom.
En kort historisk utvikning. Tidigare har kejsar Claudius låtit köra iväg alla judar från Rom. Vi läste om detta Apg 18:2 och det skedde troligtvis år 50 e.Kr. Nu, 10 år senare, har judar återvänt till Rom. (Egentligen återvände många tidigare då Paulus 3-4 år tidigare skrivit Romarbrevet och detta tar upp frågan om hur judiska och icke-judiska kristna ska förhålla sig till varandra, vilket visar på att det fanns judar återvänt till Rom redan år 56-57.)
23De bestämde en dag för honom, och då kom ännu fler till hans bostad. För dem förkunnade han Guds rike och vittnade om det, och han försökte övertyga dem om Jesus, både utifrån Mose lag och profeterna. Och det höll han på med från morgonen ända till kvällen. 24Somliga lät sig övertygas av hans ord, men andra ville inte tro. 25Eftersom de inte kunde komma överens skildes de åt, sedan Paulus hade sagt detta enda ord: "Den helige Ande talade rätt genom profeten Jesaja till era fäder 26när han sade: Gå till detta folk och säg Även om ni hör, skall ni inte förstå och även om ni ser, skall ni inte inse. 27Ty detta folks hjärta är förstockat De hör illa med sina öron, och de sluter sina ögon, så att de inte ser med ögonen eller hör med öronen eller förstår med hjärtat och vänder om, så att jag får bota dem. 28Därför skall ni veta att denna Guds frälsning är sänd till hedningarna, och de kommer att lyssna."
Som vanligt tar majoriteten av Paulus eget folk inte emot hans predikan. Hur kan det vara så? Det judiska folket är ju utvalt av Gud och har fått både löften och Skrift av Gud. Frågar man judar idag så säger de flesta att Jesus inte upprättade Guds rike, vilket Messias ska göra, det finns massor av profetior i Skriften som säger detta. Så ur denna synvinkel kan svaret tyckas enkelt. Vårat motsvar är då att Jesus/Messias kommer två gånger, först som präst och offrar sig, sedan som konung och upprättar riket…, men det finns mer. I sitt brev till romarna rör Paulus vid en Guds tanke som vi inte får helt grepp om och den kommer från den Jesaja-profetia han citerar här, och som även Jesus citerade (Matt 13: 14-15).
Rom 11:11-15, 25 11Jag frågar nu: Inte har de väl snubblat för att de skulle falla? Visst inte. Men genom deras fall har frälsningen kommit till hedningarna, för att detta skulle väcka deras avund. 12Och om deras fall har varit till rikedom för världen och deras fåtal varit till rikedom för hedningarna, hur mycket mer skall då inte deras fulla antal... vara det? 13Och till er hedningar säger jag: som hedningarnas apostel sätter jag mitt ämbete högt14i hopp om att väcka mina landsmäns avund och frälsa några av dem.15Ty om deras förkastelse betydde världens försoning, vad skall då inte deras upptagande betyda, om inte liv från de döda?
25Bröder, jag vill att ni skall känna till denna hemlighet, för att ni inte skall ha för höga tankar om er själva: förstockelse har kommit över en del av Israel och så skall det förbli, till dess att hedningarna i fullt antal har kommit in.
Evangeliet går alltså först från judarna till hedningarna för att sedan komma tillbaka till judarna. Och det är som Paulus skriver, en hemlighet eller mysterium som det grekiska ordet betyder. Det är ett mysterium hur Gud låter evangeliet spridas på detta sätt. Jag blir faktiskt glad då jag ser detta Guds mysterium därför att det lyfter bördan från mig och lägger den på Gud. Spridningen av evangeliet är ytterst Guds handlande, och vi kan vara helt och fullt förvissade om att Gud har hand om sin frälsningsplan och kommer att fullborda den på bästa sätt. Under tiden får vi fortsätta att på olika sätt vittna om den vi tror på, både för judar och för hedningar.
30I två hela år bodde Paulus i den bostad som han hade hyrt, och han tog emot alla som kom till honom. 31Han predikade Guds rike och undervisade med stor frimodighet om Herren Jesus Kristus utan att bli hindrad.
Vad hände sen? I två brev i Nya Testamentet ser två av apostlarna att de inte kommer att leva länge till då de gripits under den tid Kejsar Nero förföljde kristna och de båda apostlarna väntar på döden. Förföljelsen började år 64 och pågick fram till Neros död 68. Vi läser dessa verser.
2 Tim 4:6-8 2 Tim är det sista brevet vi har av Paulus och skrevs under den tid kejsar Nero förföljde kristna i Rom. 2 Pet 1:13-15 2 Pet är det sista brev vi har från Petrus och även det skrivet från Rom under den tid Nero förföljde kristna.
Av information vi får från en del brev i Nya Testamentet (Rom 15:24, 28; Fil 2:19-24; 1 Tim 1:3; 2 Tim 4:20; Tit 1:5, 3:12; Fil 22) och från tidiga kristna källor, ser vi att Paulus troligtvis gjort en fjärde missionsresa (till Mindre Asien och Spanien) efter sin fångenskap i Rom. Resan gjordes efter de händelser som skildras i Apostlagärningarna. Senare tas Paulus till fånga igen och avrättas i Rom runt år 65-66 e.Kr.
Petrus verkar ha rest runt med egna lärjungar. Han blev ledare i Antiochia och senare i Rom där han blev avrättad runt år 65-66 e.Kr.
Enligt tidig kristen tradition kom aposteln Johannes till Efesos där han verkade till dess han blev fängslad och sänd till fängelseön Patmos. I Efesos formade han lärjungar varav flera blir tongivande för den tidiga kyrkan samt skrev de tre brev i Nya Testamentet som bär hans namn. På Patmos fick han se de visioner vi läser om i Uppenbarelseboken. Johannes verkar vara den ende av apostlarna som inte blev avrättad för sin tro utan dog en naturlig död vid hög ålder, förmodligen på Patmos.
Aposteln Tomas verkar ha rest österut och predikat evangeliet ända bort till Indien där han enligt traditionen blev dödad.
En vidare blick på Apostlagärningarna Man kan lätt få uppfattningen att Apostlagärningarna handlar om apostlarnas gärningar men jag tror inte det är författaren Lukas intention. Sant är att vi får följa först Petrus och sedan Paulus men jag tror ändå inte att apostlarna är i centrum. Namnet Apostlagärningarna är inte givet av Lukas utan tillkom ungefär 100 år efteråt. Lukas själv har på sex ställen gjort små sammanfattningar om vad som hänt fram till dess. Dessa korta återkommande noteringar ger oss en inblick i hur vi ska förstå denna skrift.
Författaren Lukas egna sammanfattningar av vad som händer i Apostlagärningarna:
1:1-6:7 Evangeliet börjar i Jerusalem och sprids där 6:7Och Guds ord hade framgång och antalet lärjungar i Jerusalem ökade kraftigt. Även en stor skara präster blev lydiga mot tron.
6:8-9:31 Evangeliet sprids i Judéen och Samarien 9:31Församlingen hade nu lugn och ro i hela Judéen, Galileen och Samarien. Den blev uppbyggd och levde i Herrens fruktan och växte till genom den helige Andes tröst och förmaning.
9:32-12:24 Evangeliet sprids till icke-judar 12:24 Guds ord hade framgång och spreds alltmer.
12:25-16:5 Evangeliet sprids i Asien 16:5Och församlingarna stärktes i tron, och antalet troende ökade för varje dag.
16:6-19:20 Evangeliet sprids i Europa 19:20På detta sätt hade ordet genom Herrens kraft framgång och visade sin styrka.
19:21-28:31 Evangeliet har spridits till huvudstaden och fortsätter att spridas 28:31Han predikade Guds rike och undervisade med stor frimodighet om Herren Jesus Kristus utan att bli hindrad.
I sammanfattningarna talar Lukas om evangeliet. Apostlagärningarna handlar om evangeliet och hur det sprids, inte om enskilda predikanter. Huvudpersonen är evangeliet och då ytters Gud. Vi ser i Apostlagärningarna att evangeliet om Jesus är en kraft som bär oss, som föder oss och som ger oss liv. Tron på Jesus för oss till Jesus, den driver oss att följa honom och att formas av honom. Den människa som sätter sin tilltro till Jesus börjar en färd av omvandling och förnyelse till tankar ord, och gärningar. Anden, Guds närvaro i våra liv, gör detta möjligt.
Vi gör en kort vandring genom Kolosserbrevet som Paulus skrev från Rom strax efter att han kommit dit: Kol 1:13-15 1:21-22a 2:6-9 2:13-14 3:1-3 3:12-13a 3:16-17
Evangeliet som apostlarna predikar i Apostlagärningarna handlar om en tacksamhet till Gud för Jesu kors och en inre förvandling att bli lik vår herre Kristus Jesus.