Bilden föreställer min pappa Gösta och mig när jag var barn - kanske 5-6 år.
Kära vänner!
Så roligt att få dela några tankar med er i en predikan. Det hade varit ännu roligare att ha fått mötas till gudstjänst, men… Då hade både Maj och jag kunnat medverka, men det kan ju bli fler tillfällen. Efter en tuff vinter med besvär av förmaksflimmer, fick jag göra ett ingrepp i hjärtat i början av april och mår nu riktigt bra. Efter operationen på Akademiska sjukhuset, vid påsk, så kom det två stycken predikningar ”till mig”. Jag väljer att dela en av dessa med er vid detta tillfälle.
Ingemar Rundström ---------
Guds barn jag är…! Det finns olika teman och bibeltexter som kommer tillbaka till oss, gissar jag. Jag har flera sådana! Ett sådant tema skulle jag vilja dela med er idag. (kanske gjort förr?) Det är framförallt två ”pusselbitar” eller händelser, som har följt mig i livet och som är bakgrunden till temat.
Den första kommer från min barndom. Då fanns min familj med i det lilla baptistkapellet i Trosa. Ibland sjöng min morbror Elis solo. Han var jätteduktig! En ”enklare” Artur Eriksson eller liknande. Han sjöng flera av Einar Ekbergs sånger, som: ”Han giver och giver igen”, ”Jag är ej ensam, jag har ju Jesus” m.fl. En annan, som jag tyckte mycket om och som han hämtade från Hemlandssånger, hette: ”Guds barn jag är…” (text i slutet av predikan, alt. spela på YouTube: med Bo Ohlgren)
Det som vi får med oss från barndomen, sitter ofta djupt i vårt inre. När morbror Elis klämde i sången ”Guds barn jag är”, så grundlades en kunskap i min själ. Då tänkte jag inte så mycket på den, men senare i livet har den betytt jättemycket.
Den andra pusselbiten, kom ifrån det tillfälle jag avskiljdes, ordinerades till pastor. Det skedde i Filadelfiakyrkan i Stockholm, där Svenska Baptistförbundet hade sin konferens 1979. Vid en sådan högtid får pastorskandidaterna svara på några frågor. Dom har sett lite olika ut från handbok till handbok, från kyrka till kyrka. Den första fråga som jag och mina kollegor fick, löd så här:
”Inför Jesus Kristus, församlingens Herre, frågar jag dig: Tror du på Jesus Kristus som din Herre och Frälsare, är du viss om ditt barnaskap hos Gud och om att Gud kallat dig till tjänst som herde och lärare i hans församling?” (Ur ”Till församlingens tjänst” sid 203)
Jag kan fortfarande höra de orden ljuda i mitt inre ibland: är du viss om ditt barnaskap hos Gud? Det är ord för varje kristen, som vi får bottna i.
Vi fick inga frågor om vi kunde: ”tio Guds bud”, ”saligprisningarna” eller ”det dubbla kärleksbudet”. Inte heller om den grekiska interpretationen, kyrkohistorien eller homiletiken. Vi fick frågan om vi var vissa om barnaskapet hos Gud! (Naturligtvis om tystnadsplikt och lojalitet till församling och samfund)
Vad är det med dessa pusselbitar eller händelser som har blivit så viktiga för mig, så jag ytterligare en gång vill påminna oss om det idag?
Först handlar det ju om att det är viktigt för Jesus. I hans undervisning och i hans livsgärning. På flera ställen i NT, så står det att Jesus drog sig undan för att be (Luk 6:12). Alltså tala med sin far i himlen. Han gjorde inget utan att lyssna in vad Fadern sa. Till omgivningens stora förvåning, så lärde han sina lärjungar att tilltala, den höghelige Guden med orden: Fader vår eller Vår fader! Vi har kanske vant oss, men det är något sensationellt! Jesus lär sina efterföljare att i bön vända sig till en himmelsk far.
Om vi dröjer vid det en stund.
Både du och jag uppträder olika beroende på vem vi möter och tilltalar. När jag var barn fick man inte tilltala vuxna med du, utan med titeln och efternamn: Fröken Eriksson, magistern Nilsson och doktor Hellgren! Det har ju ändrats idag, men ändå har vi olika sätt att möta andra människor, beroende på vem det är. En nära anhörig kan vi säga nästan vad som helst till och känner oss lugna och trygga inför. Däremot kan det vara lite nervöst och spänt att tala med chefen eller när vi blir stoppade i nykterhetskontroll av polisen. Vi glömmer helt var vi har körkortet och blir spända i vårt tal.
I många traditioner så bör man tilltala Gud, nästan som man tilltalar kungligheterna; ers majestät, gärna med en bugning eller nigning. Så finns det anledning i ett visst avseende att tänka i mötet med Gud, eftersom Gud är Helig och hela himmelens och jordens herre. Det finns ingen högre auktoritet i hela universum! Så Gud förtjänar all den respekten och vördnaden! Men Jesus visar på en annan sida: vi behöver inte känna någon rädsla eller förställa oss på något sätt. Gud är som en bra förälder eller anhörig, som bara finns där i all kärlek och godhet.
Vi är Guds barn och får komma till Gud som sådana. Precis som Jesus välkomnade alla barn och välsignade dem. Han visar också på att vi bör ha ett barns sinne, för att komma in i Himmelriket! Så frågan till oss pastorskandidater var befogad: Är du viss om ditt barnaskap hos Gud? Egentligen en fråga till alla: - Ser du och känner du dig som ett Guds barn? Har du en sådan trygg gudsbild att du kan tänka dig att få sitta i Guds knä, när du behöver det? Det finns något alldeles speciellt att få sitta i någons knä eller få ha någon i sitt knä. Vi besökte vår dotter när hon jobbade på ett barnhem i Sydafrika för några år sedan. Vid ett tillfälle varje dag fick vi möta barnen och det var vid morgonsamlingarna. Då var det många av barnen som letade upp ett av de vuxnas knä och lutade sig mot vår bröstkorg. Vi kände inte varandra, men barnen såg en chans att ”tanka” lite vuxen närvaro!
När livet gör oss illa eller är totalt obegripligt, får vi vända oss till vår himmelske Far. Men också när vi mår jättebra och är tacksamma och glada. För det ser man ju ofta hos barn hur viktiga de vuxna är både när de trillat och slagit sig, men också när det har varit med om något roligt. Lika häftig som gråten kan vara, lika häftig kan ivern att få berätta det där speciella. - Jag såg en jättevacker fjäril eller groda eller klarade ett spel på datorn!
Hälsningen till oss denna söndag är att vi får vara Guds barn!
Läs gärna Joh 1:11–13: "Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom. Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn, som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud."
1. Guds barn jag är! Ack, saliga ro och glädje! Guds barn jag är! För vem skall jag säga min glädje? För Gud vill jag säga min glädje! Guds barn jag är! Guds barn jag är! Ack, saliga ro och glädje!
2. Guds barn jag är! Med häpnad och fröjd jag det säger. Guds barn jag är! O Gud, är det sanning jag säger? Ja, Gud, du ju själv så det säger! Guds barn jag är! Guds barn jag är! Med häpnad och fröjd jag det säger.
3. Halleluja! Nu skapelsens råd jag har funnit. Guds barn jag är! Försoningens mening jag funnit. Förlorade barn har han vunnit. Halleluja! Halleluja! Nu målet för livet jag hunnit.
4. Hur rik jag är, fast fattig jag vandrar på jorden! Hur hög jag är! Hur härlig för Gud jag är vorden, sen Sonen gått ringa på jorden! Guds barn jag är! Guds barn jag är! Hur hög och hur rik jag är vorden!
5. Halleluja! Ditt lov, o vår Fader, vi sjunga. Halleluja! Var prisad av hjärta och tunga, var prisad av gamla och unga! Halleluja, Halleluja, vi här och i himmelen sjunga! (Ur Hemlandssånger; lyssna på sången genom att klicka på bilden nedan.)