Bönen
Predikan 9 maj 2021 Uppsala Baptistförsamling Luk 18:1-18 Han gav dem en liknelse för att lära dem att alltid be och inte ge upp: »I en stad fanns det en domare som varken fruktade Gud eller brydde sig om människor. I samma stad fanns en änka, och hon kom gång på gång till honom och sade: ’Låt mig få ut av min motpart vad jag har rätt till.’ Till en början ville han inte, men sedan tänkte han: ’Inte för att jag fruktar Gud eller bryr mig om människor, men så besvärlig som den där änkan är skall jag låta henne få ut vad hon har rätt till, annars pinar hon livet ur mig med sitt springande.’« Och Herren sade: »Där hör ni vad en orättfärdig domare säger. Skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt? Skulle han låta dem vänta? Jag säger er: han skall snart nog låta dem få sin rätt. Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?« Lukasevangeliet och Apostlagärningarna hör ihop. Lukasevangeliet slutar med Jesu himmelsfärd och det är där Apostlagärningarna tar vid. Det är en berättelse i två delar som beskriver Guds plan för en förlorad mänsklighet och skapelse. Första delen fokuserar på Jesus, Guds son och människors möte med en förkroppsligad Gud. Den andra delen fokuserar på Guds förvandlande kraft i människors liv genom den Helige Ande och spridandet av evangeliet till världens yttersta gräns. En av de lärjungar som vi får en bra bild av och kan följa tydligare än andra är Petrus. Han som förråder Jesus men som på pingstdagen fylld av den heliga ande inte visar den minsta tvekan eller misstro utan visar på en stark tro när han berättar vem Jesus är. Och jag tycker att Petrus är ett fint exempel på att mötet med den uppståndne Jesus kan förvandla en människa. Petrus liv och vandring med Jesus och fortsatta kallelse och uppdrag efter pingstdagen är ett exempel på vad ett kristet liv och kallelse handlar om; Att stå kvar i tron även när det är svårt och då vi kommer till korta och misslyckas så finns mötet med nåden där vi får erfarenheten av att Gud är med oss. I dagens text ger Jesus en liknelse till sina lärjungar. Han kommer snart att lämna dem så Jesus vill förbereda dem så gott det går. Anledningen till att Jesus ger liknelsen om änkan och domaren är att uppmuntra sina lärjungar till att be. Själva poängen med liknelsen är att visa att Gud är det motsatta till vad domaren är. Gud är rättvis, domaren var orättvis. Änkan var en främling för domaren. Ingen människa är en främling för Gud. Han känner oss alla. Änkan kom oinbjuden; Som kristen uppmuntras vi till att fråga, knacka, söka och att be ständigt. Den orättvisa domaren gick aldrig med på att lyssna på änkan; Gud har om och om igen lovat att han lyssnar och att det ska ges svar till dem som frågar. Jesus avslutar liknelsen med att ställa frågan kring huruvida Människosonen kommer att finna tro på jorden när han kommer tillbaka. Jesu fråga väver samman tro och bön på ett speciellt sätt. Och om vi tänker på det så verkar Jesus lugn och stadig tro på sitt uppdrag. Det var väldigt få och stundtals kanske ingen som förstod sig egentligen på Jesu uppdrag. Men Jesu egen tro och övertygelse vacklade aldrig. Men även om Jesus egen tro var orubblig så kunde han också se orosmoln när det kom till lärjungarna såsom förföljelse, korruption, kalla hjärtan osv. Att de kunde finnas tillfällen då tron var svårt att hålla fast vid. Och det är därför Jesus vill påminna sina lärjungar om att ständigt be eftersom bönen hjälper dem att hålla ut. Det är det nödvändiga verktyget som gör att de kan stå stadigt i tron även då det är svårt. Bönen blir också redskapet som bevarar tron i deras hjärtan för när Jesus kommer igen så söker han efter tro. Han bryr sig inte om vilka skatter den rika har till förfogande har eller vilken ära och erkännande den mäktige har. Han kommer inte att fråga efter de förmågor vi har visat prov på eller det inflytande vi har förvärvat utan Jesus kommer att söka efter vår tro. Denna koppling mellan bön och tro i liknelsen tycker jag är intressant. Att bönen blir verktyget för tro och att tron ska bevaras och fördjupas. Detta förstärks också i den text ur Efesierbrevet som vi har läst tidigare i gudstjänsten. Paulus menar att Kristus genom vår tro bor i våra hjärtan med kärlek och att vi kan stå fast och stadigt och alltmer förstå djupet och bredden och höjden i tron och lära känna Kristi kärlek. Martin Modéus som är biskop i Linköpings stift att skrivit en bok med titeln ”Finna bönen som redan finns” och i denna bok skriver han om den s.k Kyriepunkten. Bönen Kyrie Eleison, Herre Jesus Kristus förbarma dig över mig är en av kyrkans klassiska böner. Bönen är hämtad utifrån Jesu möte med den blinde tiggaren, som i Lukasevangeliet inte har något namn men som i Markusevangeliet har namnet Bartimaios. Kyrie är den punkt där vi får samla ihop all vår frustration, alla mänskliga tillkortakommanden såsom fysiska, andliga och själsliga och bära fram det till Gud. Kyrie, menar Modéus är en av kyrkans viktigaste böner eftersom den ger utrymme för en förtvivlan som inte tycks ha något svar. Han lyfter fram tanken om att det finns en Kyriepunkt i varje människas, i varje samhälles eller världens liv där vi inte kan göra någonting annat än att be. Änkan hade en sådan punkt annars hade hon aldrig gått till domaren. Petrus hade nog säkerligen också sin Kyriepunkt då han förstod vad han hade gjort efter att tuppen hade galt för tredje gången. Och vi kan också fråga oss själva hur ser vår Kyriepunkt ut? Kyrie Eleison bygger på att vi längtar efter en bättre värld och ett bättre liv men också en medvetenhet om att vi kämpar en kamp som vi aldrig kan vinna, vi kommer alltid att komma tillkorta på olika sätt i våra liv, i vår vardag. Detta betyder inte att vi inte ska anstränga oss, Självklart ska vi göra vårt bästa men desto viktigare är det att återvända till Kyriepunkten, för det är där vi möter nåden. Det är genom att stå på denna punkt som vi orkar se både misslyckande och kallelse, både katastrof och hopp. Det är om detta kristen tro handlar om, nåden är allt, den får oss att orka och det är på Kyriepunkten vi lär känna nåden och få erfarenhet av dess förvandlande kraft. Och det är mycket möjligt att det var på den punkten Petrus stod på pingstdagen fylld av helig Ande. Och det är på den punkt som lärjungarna uppmuntras till att ständigt befinna sig på när Jesus uppmuntrar till ständig bön. Tro är grunden till allt vad kyrkan gör och är och bönen är det som både ger näring men också styrkan att fortsätta tro. Kyrkans kallelse är att i likhet med Jesu uppdrag berätta om återupprättelse, förlåtelse och befrielse som finns hos Gud. Att göra Guds rike synligt här och nu. Detta kan stundtals kännas utmanande. Vi vill gärna lägga allt på en rimlig nivå och sätta ett realistiskt mål som vi är ganska säkra på att uppnå utan att offra för mycket. Men vi är kallade att sikta högt eftersom vårt hopp i Gud utgör också den punkt där vi vågar stanna kvar trots vår egen otillräcklighet utan att ge upp för Gud har gett oss den helige ande till hjälp och styrka. Tro och bön går hand i hand och vi uppmuntras alltid att återkomma till den s.k Kyriepunkten för det är där nåden finns. Det är där uppdraget om att synliggöra Guds rike handlar om att sikta högt. Det är också vid denna punkt vi kan finna den inre styrkan som bara den helige ande kan ge när det kommer till att berätta vem Jesus är, likt Petrus på pingstdagen. Vi ber: Gud, vår tillflykt och vår starkhet, tack för bönens gåva och möjlighet. Hör vår bön svara oss i din kärlek handla med oss efter din vilja. Låt våran bön bli en kamp för det goda och en vila i dig, amen. Emelie Lau |