För en tid som denna…
Predikan 19 april
”Nej, det ska inte vara så här!!”
Hemma hos oss utspelar sig sedan en tid otaliga scener av frustration över hur verkligheten ser ut. Frustrationen rör allt från solens frånvaro en dag, att solen lyser för starkt till att ärmen på tröjan har åkt ut och in. Jag bör nog tillägga att vi har en treåring i familjen…
I den tid som nu är kan jag ofta känna igen mig i de utbrotten. Inte för att jag själv har problem med att just en ärm åkt ut och in, men för att jag kan känna igen frustrationen över den verklighet vi nu tvingas leva med. Jag vill många gånger liksom skrika ut och göra tydligt för universum att jag verkligen inte är med på den här grejen med Covid-19. Och jag hör många med mig känna samma sak. Vi vill inte vara instängda, vi vill inte hålla oss borta från varandra. Vi vill kramas och samlas igen, vi vill ha kalas och sitta trångt under varma filtar i vårsolen. Vi vill sätta oss i bilen och köra många mil till nära och kära, vi vill sitta på caféer och sippa kaffe så nära att vi hör bordsgrannarnas samtal. Vi vill stå trångt på pendeltåg och bussar och kunna hosta offentligt utan att bli pest-stämplade. Vi vill ha våra rutiner tillbaka. Vi vill kunna styra världsordningen snarare än att bli styrda av densamma.
Men lika handfallet som en treårings ilska över en dörr som inte går att öppna, en matta som orsakade att man halkade när man sprang, eller en dörrkarm som står i vägen när man kör sin dockvagn. ”Den SKA inte vara här!!! Den ska inte vara någon vägg här!!!” Lika handfallna står vi i den tid som är nu. Våren 2020, våren då Covid-19 lamslog världen.
I tider som denna får vi luta oss mot det som står fast i alla tider, Herrens ord. Vi kan denna tid finna en stor tröst i Davids psalm, (Psaltaren 23) ”Herren är min herde, ingenting ska fattas mig. Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro. Han vederkvicker min själ, och leder mig på rätta vägar för sitt namns skull. Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig. Din käpp och stav, de tröstar mig.”
Även i Matt 28:20 finner vi Herrens trösterika ord ”Jag är med er alla dagar till tidens slut.” Vi har en Far som inte lämnar oss, som alltid står fast. Och oavsett hur vi känner inför den verklighet vi befinner oss i är Han med oss och står fast.
Jag påminns också av orden i en känd psalm
”Himmel och jord må brinna,
höjder och berg försvinna.
Men den som tror ska finna,
löftena de stå kvar.”
Den vers vi nyss läste ur Matt 28 är välkänd och den föregås av orden (v.18-20) ”Åt mig har getts all makt i himmelen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar. Döp dem i Fadern, Sonens och den Helige Andes namn. Och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Ty jag är med er alla dagar till tidens slut.” Det vi kallar ”Missionsbefallningen”.
Det var inte för en viss tid vi fick det budet. Inte för en tid då omständigheterna var på ett visst sätt utan för att Gud är Gud och för att Han lovat att vara med oss alla dagar, i alla väder. Vi har ett kall och en uppgift som kyrka i den här tiden. Jag tror vi som kristna har en lärdom att dra i den tid som är nu och det är att kyrkan inte är byggnaden. I en tid som denna kan vi inte (längre) bygga vårt kristna liv på verksamheter, engagemang och gudstjänster i kyrkans lokaler. Nu får vårt kristna liv ske i vår vardag - i kontakten med våra grannar och arbetskamrater (för dem som har det), i våra egna hjärtats ”kammare”, i samhällsdebatten, i mötet med de ensamma, osv.
I en tid som denna, när vardagsbruset inte brusar lika högt, har vi också möjligheten att ta ett steg tillbaka och gå in i vår kammare med Honom. För att lyssna på Guds röst och Hans ord, fördjupa vår intimitet och kärlek till Honom som är grunden för våra liv.
Herren är beständig, även i en tid som denna och Han är med oss. Även om vi nu måste anpassa oss efter rådande omständigheter och på många sätt stänga våra kyrkobyggnader har vi alla möjligheter att leva ut det kristna livet och dela Jesus med människor runt omkring oss. Jag hör rapporter från olika håll om ett öppet land, mångas hjärtan är öppna för Gud i en tid som denna. Låt oss presentera honom för dem, på alla de sätt vi kan komma på. För Herren är vår herde, ingenting ska fattas oss - låt det även gälla de som finns runt omkring oss i vår närhet.
Låt oss be tillsammans,
Herre, gör mig modig, så att jag vågar gå utanför min trygghetszon. Herre gör mig kärleksfull, så jag går den extra milen för människor i behov. Herre, väck min längtan så jag tar tiden jag nu får att söka dig. Herre, gör mig tacksam för allt det jag fått. Herre, håll min hand när jag är rädd för vad som sker. Herre, ge mig hopp när modlöshet slår ner min tro. Herre, tack att du står fast. Amen.
”Intet kan mig skilja från Guds kärlek, intet kan mig skilja från Guds nåd. Varken liv eller död, inte djupaste nöd kan mig skilja från Guds kärlek…”
Josefin och Samuel Lundström
Predikan 19 april
”Nej, det ska inte vara så här!!”
Hemma hos oss utspelar sig sedan en tid otaliga scener av frustration över hur verkligheten ser ut. Frustrationen rör allt från solens frånvaro en dag, att solen lyser för starkt till att ärmen på tröjan har åkt ut och in. Jag bör nog tillägga att vi har en treåring i familjen…
I den tid som nu är kan jag ofta känna igen mig i de utbrotten. Inte för att jag själv har problem med att just en ärm åkt ut och in, men för att jag kan känna igen frustrationen över den verklighet vi nu tvingas leva med. Jag vill många gånger liksom skrika ut och göra tydligt för universum att jag verkligen inte är med på den här grejen med Covid-19. Och jag hör många med mig känna samma sak. Vi vill inte vara instängda, vi vill inte hålla oss borta från varandra. Vi vill kramas och samlas igen, vi vill ha kalas och sitta trångt under varma filtar i vårsolen. Vi vill sätta oss i bilen och köra många mil till nära och kära, vi vill sitta på caféer och sippa kaffe så nära att vi hör bordsgrannarnas samtal. Vi vill stå trångt på pendeltåg och bussar och kunna hosta offentligt utan att bli pest-stämplade. Vi vill ha våra rutiner tillbaka. Vi vill kunna styra världsordningen snarare än att bli styrda av densamma.
Men lika handfallet som en treårings ilska över en dörr som inte går att öppna, en matta som orsakade att man halkade när man sprang, eller en dörrkarm som står i vägen när man kör sin dockvagn. ”Den SKA inte vara här!!! Den ska inte vara någon vägg här!!!” Lika handfallna står vi i den tid som är nu. Våren 2020, våren då Covid-19 lamslog världen.
I tider som denna får vi luta oss mot det som står fast i alla tider, Herrens ord. Vi kan denna tid finna en stor tröst i Davids psalm, (Psaltaren 23) ”Herren är min herde, ingenting ska fattas mig. Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro. Han vederkvicker min själ, och leder mig på rätta vägar för sitt namns skull. Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig. Din käpp och stav, de tröstar mig.”
Även i Matt 28:20 finner vi Herrens trösterika ord ”Jag är med er alla dagar till tidens slut.” Vi har en Far som inte lämnar oss, som alltid står fast. Och oavsett hur vi känner inför den verklighet vi befinner oss i är Han med oss och står fast.
Jag påminns också av orden i en känd psalm
”Himmel och jord må brinna,
höjder och berg försvinna.
Men den som tror ska finna,
löftena de stå kvar.”
Den vers vi nyss läste ur Matt 28 är välkänd och den föregås av orden (v.18-20) ”Åt mig har getts all makt i himmelen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar. Döp dem i Fadern, Sonens och den Helige Andes namn. Och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Ty jag är med er alla dagar till tidens slut.” Det vi kallar ”Missionsbefallningen”.
Det var inte för en viss tid vi fick det budet. Inte för en tid då omständigheterna var på ett visst sätt utan för att Gud är Gud och för att Han lovat att vara med oss alla dagar, i alla väder. Vi har ett kall och en uppgift som kyrka i den här tiden. Jag tror vi som kristna har en lärdom att dra i den tid som är nu och det är att kyrkan inte är byggnaden. I en tid som denna kan vi inte (längre) bygga vårt kristna liv på verksamheter, engagemang och gudstjänster i kyrkans lokaler. Nu får vårt kristna liv ske i vår vardag - i kontakten med våra grannar och arbetskamrater (för dem som har det), i våra egna hjärtats ”kammare”, i samhällsdebatten, i mötet med de ensamma, osv.
I en tid som denna, när vardagsbruset inte brusar lika högt, har vi också möjligheten att ta ett steg tillbaka och gå in i vår kammare med Honom. För att lyssna på Guds röst och Hans ord, fördjupa vår intimitet och kärlek till Honom som är grunden för våra liv.
Herren är beständig, även i en tid som denna och Han är med oss. Även om vi nu måste anpassa oss efter rådande omständigheter och på många sätt stänga våra kyrkobyggnader har vi alla möjligheter att leva ut det kristna livet och dela Jesus med människor runt omkring oss. Jag hör rapporter från olika håll om ett öppet land, mångas hjärtan är öppna för Gud i en tid som denna. Låt oss presentera honom för dem, på alla de sätt vi kan komma på. För Herren är vår herde, ingenting ska fattas oss - låt det även gälla de som finns runt omkring oss i vår närhet.
Låt oss be tillsammans,
Herre, gör mig modig, så att jag vågar gå utanför min trygghetszon. Herre gör mig kärleksfull, så jag går den extra milen för människor i behov. Herre, väck min längtan så jag tar tiden jag nu får att söka dig. Herre, gör mig tacksam för allt det jag fått. Herre, håll min hand när jag är rädd för vad som sker. Herre, ge mig hopp när modlöshet slår ner min tro. Herre, tack att du står fast. Amen.
”Intet kan mig skilja från Guds kärlek, intet kan mig skilja från Guds nåd. Varken liv eller död, inte djupaste nöd kan mig skilja från Guds kärlek…”
Josefin och Samuel Lundström