Michelangelo Merisi da Caravaggio 1601-1602

Tomas Bekännaren -  Jesus min Herre och min Gud

Evangelium enligt Johannes 20:24-31
En av de tolv, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus kom. De andra lärjungarna sade nu till honom: ”Vi har sett Herren”, men han sade: ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.” En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: ”Frid åt er alla.” Därefter sade han till Tomas: ”Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!” Då svarade Tomas: ”Min Herre och min Gud.” Jesus sade till honom: ”Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.”

1 Petrus brev 1:3-9
Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader. I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda, till ett arv som inte kan förstöras, fläckas eller vissna och som väntar på er i himlen. Ty Guds makt beskyddar er genom tron fram till den frälsning som finns beredd att uppenbaras i den sista tiden.
Därför kan ni jubla, även om ni just nu en kort tid skulle få utstå prövningar av olika slag, för att det som är äkta i er tro – och detta är långt dyrbarare än det förgängliga guldet, som dock måste prövas i eld – skall ge pris, härlighet och ära när Jesus Kristus uppenbaras. Ni har inte sett honom men älskar honom ändå; ni ser honom ännu inte men tror på honom och kan jubla i outsäglig, himmelsk glädje då ni nu står nära målet för er tro: era själars räddning.

Det finns två lärjungar till Jesus som har fått ganska dåligt rykte och det är Judas som förrådde Jesus och så Tomas tvillingen som också ses som den som tvivlar. För mig är Tomas en hjälte. Tomas är en person som tillåter sig att tvivla trots att alla runt omkring honom är bergsäkra.

Jag upplever en kär vän som ganska obstinat. Han älskar att argumentera och kan, bara för diskussionens skull, anta motsatt ståndpunkt. Han irriterar sig ofta på dem som har alldeles för starka ståndpunkter, de som vet sig ha rätt, även om han intressant nog ofta själv menar sig ha rätt. När till exempel Jehovas vittnen knackar på dörren vill han gärna diskutera med dem, men när de har ett svar på allting, då drar han sig undan. ”Vad är tro när man vet allt”, brukar han säga, ”tro är att vara åtminstone lite osäker”.

”Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se.”, säger författaren till Hebreerbrevet (Hebr. 11:1)

Ofta tror jag att tro i Bibeln är något mer än det vi vardagslag menar vara tro. ”Kan du tala om var ICA ligger?” ”Öh, jag vet inte exakt, men jag tror det är ditåt”. Att inte veta exakt, men ha ett hum om detta något, det är tro för mig. Det andra - en fast tillförsikt om det man hoppas, en övertygelse om ting man inte ser. Och med bara en gnutta tro, så lite som ett senapskorn, kan man säga åt berget att flyga iväg och ställa sig i havet, säger Jesus. Finns där en skillnad?

Motsatsen till tro är inte tvivel, utan otro eller misstro. För tvivel och tro måste väl ändå vara i paritet med varandra. ”Jag är tveksam om han vet vägen till ICA, men jag frågar ändå.” ”Jag vet inte, du får fråga någon annan för jag tvivlar på att jag skulle kunna ge rätt vägbeskrivning”.

Jag tycker att Bibelns författare går ganska hårt åt de som tvivlar även om Jesus i evangelietexten inte är så elak som sin bror Jakob. Jesus kommer till Tomas och ber honom att ta på såren efter spikarna. Säger sedan, saliga de som tror fastän de inte ser.

Jakob däremot säger, ”Den som tvivlar liknar en våg på havet som drivs och jagas av vinden. En sådan människa, tvehågsen och vacklande i allt hon gör, skall inte vänta sig något av Herren.” (Jak 1:6b-8)

Jag ska inte tala emot varken Jesus eller Jakob, men visst är det väl mänskligt att tvivla ibland, och visst kan vi se Tomas som en som är som oss? Ibland tror vi och ibland är det svårare att tro. Och jag är inte saligare än Tomas och hoppar mellan förklaringsbergets upplysta tro och långfredagens mörker då jag inte förstår någonting.

Men om nu tvivel och tro står i paritet med varandra, vad är det då att tvivla och vad betyder tvivlet för vår tro?

Tvivel definieras av Svenska Akademiens Ordlista som bristande övertygelse. Man hyser med andra ord en osäkerhet om man kan eller ska, eller kanske till och med vågar tro på något.

Som kristen kan det, med både Jesus och Jakob emot sig, vara tufft att säga att man tvivlar. Varje gång jag tillåter mig att tvivla svarar min själ direkt, ”men inte på Gud, va?” Och mitt i tvivlet försvarar jag Gud i något slags religiös förträngning eller kristen rationalisering, ”Gud vet bäst”, ”ske din vilja”, ”i Guds kraft finns helande”, ”tro bara så kommer friden”. 

Men som i det mesta varar ärlighet längst och jag tror det är viktigt att vi vågar erkänna vårt tvivel och inte förneka det. För mig som känner ett stort släktskap med Tomas som säger att hans tro måste bekräftas av ett möte med Jesus, känns ibland Jesu ord att det är saligt att tro som lite främmande för människans livsbetingelser. Ibland är vår tro stark ibland är våra tvivel starkare. (Visa mig den som aldrig tvivlar och jag ska visa dig en lögnare.)

För tänk om det är så att vi tvivlar för att vi ska söka än mer? Kanske är tvivel något vi föräras av Gud som en gåva. Som ett sätt för Gud att föra oss djupare in till källan och närmare inpå hans kärlek till oss.
Jakob som var så negativ till tvivel menar också att vi kan skatta oss lyckliga när vi utsätts för prövningar, ”Salig är den som håller ut då han prövas” (Jak 1:12a) - prövning är alltså något gott, något som leder till mer tro. Kanske är Jakobs tolkning av ”prövning” samma sak som jag tror är ”tvivel” och att vi prövas i våra tvivel?

I evangelietexten händer det fantastiska att Tomas tvivel möts av Jesus på Tomas egna villkor. Hans tvivel omvandlas till tro, även enligt Bibelns tolkningsformat. Svaret från Tomas blir en av de första kristnas trosbekännelse, ”Min Herre och min Gud”.

Jag menar att motsatsen till tro är otro eller misstro. Många jag mött har sökt men inte funnit. De har önskat att få sticka in sina fingrar i spikhålen, men än har det inte hänt och de är alldeles fast i tanken att de måste ha bevis. Jag undrar om Tomas hade förblivit i sin otro om inte Jesus mött honom i hans tvivel.

En vän till mig var ateist men sa ändå, ”Om du finns Gud så vill jag att du visar det för mig inom tre dagar, annars tror jag inte”. När de tre dagarna gått satte han sig i en landsortskyrka för att konstatera att Gud inte fanns. Det kändes skönt, då slapp han lägga ned mer tid på det. Det som då chockerade honom var att han upplevde det som att triumfkrucifixet i kyrkan liksom vibrerade och han hörde en röst som sa ”Jag finns – jag är”.

En ateist som på liknande sätt som Tomas bad om bevis och fick svar. När Gud bevisat sin existens för min vän var han tvungen att ta reda på mer och han bad därför för andra gången i sitt liv, ”jaha, du finns, men vem är du då”. Tomas däremot, var efter sitt möte med Jesus säker på sin sak och erkände direkt Jesus.

Men Tomas svar till Jesus, ”Min Herre och min Gud”, var både oerhört och farligt att säga. Ofta blev ett sådant uttalande en entrébiljett till Colosseum och en kamp med vilddjuren. Det var kejsaren som var Herren och det var kejsarens ande som skulle tillbes, kejsaren var Herre och Gud. Men svaret var också en entrébiljett till att stenas enligt judisk lag. För det som en rättrogen jude sa flera gånger om dagen, ”Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en”  (5 Mos 6:4), - det säger nu Tomas till Jesus.

Nu klarnar det kanske lite mer varför jag ser Tomas som en hjälte snarare än bara den som inte tror. Hans tvivel möttes av en uppstånden Jesus och blev en tro som kunde få fatala följder. Hans tro blev vissheten om något han tidigare inte sett och en fast tillförsikt.

Paulus som tidigare hade ansvarat för en och annan stening av kristna skriver i första Korintierbrevet, ”så har vi bara en Gud, fadern från vilken allting utgår och som är vårt mål, och bara en herre, Jesus Kristus genom vilken allt är till och genom vilken vi är till" (1 Kor 8:6).

Jag skulle önska att jag var bland de första lärjungarna och trosvisst kunde säga till alla ”Tomasar”, ”jag har sett Herren”, men det kan jag inte. Jag är som Tomas och tvivlar ofta, men jag vet också att det inte är farligt för bakom tvivlet finns en kärlek som aldrig lämnar mig i sticket.

Petrus skriver i sitt första brev: ”Ni har inte sett honom men älskar honom ändå; ni ser honom ännu inte men tror på honom och kan jubla i outsäglig, himmelsk glädje” (1 Pet 1:8).

Min Herre Kyrios, min Gud!
Jag behöver inte bevisa min tro till Gud, för det bygger inte på mig. Jag önskar att min tro växer och kanske har den det också. För mitt i tvivlet vet jag om denna Guds kärlek till mig. Johannes skriver, ”Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. (1 Joh 4:10)”

Jag tvingas hålla med min vän som menar att tro är något viktigare än att veta, att tro är en övning i tillförsikt där vi går på en slak lina mellan tvivel och tro. Tomas blir så min hjälte, för i honom kan jag spegla mig. När jag med Tomas säger ”hjälp min otro”, får jag med honom också säga ”Min Herre och min Gud”.

Så vandrar vi mellan tro och tvivel, men vi får aldrig glömma att vi på denna vandring backas upp av Guds kärlek. Så kommer Jesus till oss, visar upp sin kropp och ber att vi ska känna efter om det är han. Vi erbjuds tro och vi erbjuds att bekänna att Jesus är vår Herre och vår Gud.

Anders Dahlström

Teologisk utvidgning - Jesus som Herre och Gud

Tillbaka